Jag ligger i solariet i källaren och blundar, (har inga ögonskydd och kommer inom kort att få bestående ögonskador, men vill man va fin får man lida pin).
Jag har sedan vi flyttade in i huset känt obehag av källaren (nej, det är inte för att tvättmaskinen står där) och jag tror på andar (spöken låter så nördigt, andar är mer SOFISTIKERAT).
Efter att jag somnat till en stund under lysrören, vaknar jag plötsligt till av att någon vidrört min arm. Jag kände tydligt att någon rörde mig! Jag börjar tänka efter om jag känner någon avliden som kanske vill hälsa på mig lite, men den enda jag kommer på är mormor som dog 1984 och hon känns inte som en andlig kandidat. Hon var en sån som dog och när hon gjorde det var hon död helt enkelt. Ingen person som vill hälsa på sina efterlevande utan mer "gud vad skönt att få va död".
Jag börjar tänka på den gången hon sov över hos oss....Jag var typ fem och hon hade gått ner på undervåningen för att duscha. Jag minns att det låg en gul pocketbok på hennes nattduksbord skriven av Ivar Lo Johansson (mamma har den numera i bokhyllan, därför vet jag att det var han som skrivit den) På sängen låg rena rejäla underkläder modell XXXL och jag fick den goda idén att krypa under skrivbordet där i gästrummet för att sedan hoppa fram och skrämma henne.
Jag sitter nu ihopkurad under bordet med dunkande hjärta, det här ska bli finemang!!!
Nu hör jag hennes fotsteg uppför trappan, snart, snart kommer hon in!!!!! Hjärtat slår hårdare.
Hon kommer in, lägger ner sin badrock på sängen och går fram mot skrivbordet. Naken.
Det här hade inte jag räknat med, att min puritanska mormor ska ställa sig med sitt gråa kön 2 cm från mitt gömställe.
Jag hade liksom inte tänkt mig se mormor naken överhuvudtaget, jag börjar känna mig generad. Hur ska jag nu göra? Jag vill ju inte avslöja mig när hon stått så nära skrivbordet ....... det blir pinsamt för både mig och henne.
Hon går till sängen och börjar klä på sig, och just när hon som bäst håller på att trilskas med sin gigantiska BH hoppar jag fram, ropar "TJOHOO!!", och slår huvudet i skrivbordskanten så jag ser stjärnor.
Springer ut ur rummet storgråtande, men orsaken till det var nog mer skam än smärta......Det är ett av mina få minnen av mormor.
Fast som sagt, det var nog inte hon som tog mig på armen.