I går morse: Lägerväskan var packad, sovsäck och liggunderlag, stövlar och annat nödvändigt stod vid dörren. Jag skulle på läger.

Dass, godispapper i tält, myggor, kåsor med barr i, leta efter tandborsten i kolmörker, uppsvälld fismage, nej, det är inte min melodi. Men titt som tätt ingår det  i mina arbetsuppgifter.

När jag väl är på plats brukar det vara helt okej, ja rent utav kul, man får träffa härliga människor och det är ju bara roligt. Jag har under mina semesterveckor ganska ofta grämt mig över det här lägret som om det vore en jättegrej, och jag vet inte varför. Jo jag börjar förstå vad det är som avskräcker. Jag känner mig rastlös och orolig när jag är på en plats där jag måste vara kvar i flera dagar och bara vara. Känna naturen nära inpå.

Usch, jag vill känna naturen långt ifrån.

Nu skulle jag iallafall åka, efter en natt utan en enda minuts sömn. 30 minuter innan jag åker för att hämta två grabbar som ska med, börjar jag skaka, kräkas, gråta, panikandas så jag tappar känseln kring munnen (lite fränt - men ändå inte).... jag får springa in på muggen ganska många gånger. Jag fattar att det inte går att köra bil i det här läget, upp på skakiga ben till Mannen som inte heller fått sova eftersom jag irrat omkring som en senildement på natten och snurrat runt så lakanen ligger halvvägs ner på golvet.

Han, som är det bästa som finns, sätter sig yrvaket i bilen och skjutsar grabbarna. Jag går runt och grinar på skakiga ben. Svårt att andas och jag måste spy igen.

Så. Då blev man hemma, och känner sig som en looser. Men så fick det bli.

Idag mår jag lite bättre, men sömnbristen känns fortfarande av, man är ju inte 21 längre.