Jag var på väg till en jobbgrej i Tranås i morse.

På radion premiärspelade de Lars Winnerbäcks nya låt "Jag får liksom ingen ordning" och den var så där bra att jag fultjöt utan anledning. Tjöt så som de gör på film, med hopskrumpnat ansikte och snor i näsan. (Tänk Helena Bergström.)

Jag kom att tänka på den gången han och jag satt på pizzeria Amalfi i Linköping. Vi var så fulla att vi inte riktigt kunde sitta upprätt. Han drack Three Towers och jag vitt vin. Lasses röda hår var långt och stripigt och mitt med, vi såg ut som ett fult fullt tvillingpar. Jag hade på mig min skinnjacka som jag köpt på Uff, lång batikkjol och de obligatoriska Dr Martens kängorna. Pappa var galen över att jag använde "den äckliga secondhandjackan" och inte den nyinköpta Henry Lloyden. Men jag kände mig ju inte som en överklasseglare från Tjörn. Det var långt till havet från Linköping.

Han hade tagit studenten från någon flumlinje för hans studentmössa hade ett rosa band och det var väl estetisk om jag inte minns fel. Själv hade jag ett år kvar.

Han var med i bandet Snoddas och hade så smått fått snurr på sina egna texter. "Hon är en söt liten flicka med hårdsprayad lugg men under denna lugg har hon inte ett dugg. En söt liten flicka hon är stadens stjärna - utan hjärna! När det blir fredag ja då blir hon full så hon ramlar omkull" Ja såna texter skrev han, aktuella? Ja visst!

I denna dimma vi befann oss i, minns jag tydligt att jag (av högmod för att jag var ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten) erbjöd mig att skriva texter till hans melodier. Han tyckte det lät jättebra. Vi skulle träffas och jag skulle hjälpa honom.

Det gjorde vi aldrig, men han har ju klarat sig riktigt bra ändå, tycker ni inte?