Jag sitter på en pall i köket och härifrån har jag fri sikt till matrummet och vårt bord. Bordet som jag älskade så, som jag näst intill åtrådde, jag vill minnas att jag hånglade med det när det var inköpt, ja, om det inte t o m var så att jag gnuggade mig mot det? Jag behandlade det ena stunden som han (bordet) var min heta älskare och nästa som mitt nyfödda barn. Jag vaktade noga mot fläckar av alla slag och den gång jag sprayade Ajax på det utan att torka torrt och gick i väg till Öppet Hus på babysång skall jag sent glömma. Det hade blivit en stor suddig yta med samma form som ön Madagaskar (enligt djurvännen Katti.) Idag bryr jag mig föga, "jaha, en fläck, vad trist"  tänker jag nonchalant.
Det måste ju vara för att jag vill ha bordet i församlingshemmet. Det runda, lite sträva, levande bordet i sin sextiotalshärliga bruna kulör. Det ropar där bortifrån. Bara 2 minuters promenad och jag är hos det. Bara två minuter bort....Jag skulle kunna ta bilen och stuva in det i bakluckan! Sno det! It's mine, my precious!!!!! Nej såklart inte...jag är ju anställd av kyrkan. Det går inte! Jag skulle kunna arrangera ett inbrott där, och sno bordet, så märker de inget för att alla nothäften som tillhör tantkören ligger utspridda i oordning! Nej.....det går ju inte...och nu läser ni det här och skvallrar förstås till polisen när de ska ha fast bordstjuven......
Och det här med Mannen....jag tänkte i fredags att om jag visar inlägget i bloggen om hur gärna jag vill byta bord så kommer han att förstå.....och känna hur han saknar det när han fick se bilden då barnen sitter kring det och mumsar på sin goda julmat....när han tänker tillbaka på hur fint det passade in här med sin alldeles runda form. Han bara grymtade och undrade vad vi skulle göra av det vita vi har nu. - Ska det här svindyra bordet bli trädgårdsmöbel nu då?! fnös han.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med det här, men från min pall här i köket har jag nu fattat ett beslut. Och det är att jag inte tänker ge upp.