Morgonen börjar bra, jag går upp i god tid för att hinna åka till Mjölby för att där kliva på tåget till Norrköping. Jag ska på heldagskurs och min kollega ska redan sitta på tåget eftersom hon stigit på i Tranås. Men jag tar det lite för lugnt helt enkelt här hemma med alla bestyr.

Så lugnt att jag ser tåget svischa förbi Mjölby station medan jag i högklackat springer som en äggsjuk höna. Snopet lommar jag tillbaks mot bilen som jag i all stress dessutom ställt utanför en damfrisering där maxtiden för parkering är 2 timmar. Jag ringer kollegan och berättar att jag får ta bilen. Jag hittar inte till nånting i Norrköping. Bensinlampan tänds och jag måste tanka. Jag hatar att komma försent. Jag är stressad och då brukar magkatarren slå till, hjärtat slår hårt i halsgropen och jag tänker hela tiden "intestressa-intestressa-intestressa-intestressa". Och ju mer jag tänker på att jag just håller på att frammana magkatarren desto mer stressad blir jag. "Inte få magkatarr-inte få magkatarr-inte stressa...stressa stressa stressa"... Va fan, här sitter jag och säger "stressa" klart jag blir det.... Nåja,

Hittar dit jag ska och KOMMER I TID!!!!!! Sätter mig ner och försöker landa. Jag är verkligen inte stresstålig.

Ber en bön tyst för mig själv för att gå ner i varv och inte verka som ett hysteriskt psykfall inför de andra. "-Hej Gud, tack för att jag är framme i tid utan några olyckor trots att jag körde i 150 ibland. Eller okej 160, men bara där det inte brukar stå poliser. Ja, sannolikhetsprincipen, jag vet.... Låt mig vila i ditt ljus. Omfamna mig och stryk mig lugnande över håret, Gud. Jag behöver landa i ditt läkande ljus, Gud. Vila. I ditt ljus...........fast gör det fort."

Det är en kurs som handlar om kyrkans kontakt i skolan. Intressant och peppande.

Så, nu är det slut och jag ska åka hem mina 11 mil eller vad det rör sig om.

Bråttom igen, dagis och fritids håller mina ungar 1 timma mer än de i vanliga fall har tid till. Jag har 50 minuter på mig.

Då hittar jag inte ut ur staden. Problemet är att de har såna där förbannade spårvagnar överallt som ljudlöst viner förbi i tid och otid. Alla vägar verkar vara enkelriktade med snäva vägkorsningar utan sikt och hur jag på morgonen tog mig in vet jag inte för jag känner inte igen mig någonstans.

Till slut får jag nog. Jag kör mot enkelriktat, jag tar mig över en hög refug - "kabonk" - och ut på en väg där det står "Endast spårtrafik och bussar". Jag känner mig som en spårvagn i min Audi och drar på. Men spårvägen är tydligen den längsta i hela staden, den tar liksom aldrig slut. Folk vänder sig om när bilen skuttar fram på kullersten och räls. Det känns som om jag åker på offentlig parad, alla stirrar på mig. Fan, och snart kommer en spårvagn, jag vet det. Någon ställer sig i vägen och glor med sin Volvo. Jag visar att han kan åka före, men han tycker väl att spårvagnar har företräde, så jag rullar fram. Och han med. Nästan krock. När jag sedan ser en skylt med E4 på blir jag så glad och lättad att jag kör fel i sista rondellen, och får ta ett extra varv. Jag känner mig som Mr Bean.

Hinner i tid till dagis och har sedan 40 minuter på mig att göra grillspett till Trivselkvällen som denna kväll är på Matildas skola. Fortfarande så upp i varv att jag halvstår när jag kissar samtidigt som jag försöker läsa "Vi i Villa" bara för att hinna med det också.

Ni får ursäkta, men nu ska jag ta ett glas vin. I en jumbokopp.