Det här var en morgon då huset var knäpptyst ända tills klockan närmade sig halv nio.
 
Alla sov gott i sina sängar, endast koltrasten hade något att säga (eller vad det nu är för fåglar här utanför...duva andas ju alldeles för mycket torg och tofsvipa är en typisk tyst åkerfågel.) Jo det var nog koltrasten som lät, det kör vi på.

Då ringer telefonen. Lääääänge ringer den. Lååånga signaaaler som skär genom alla rum. Svärföräldrarna vill vara först med att gratulera sin lilla son som fyller 37 i dag. Jag vet inte om det kan stämma, men det känns som om telefonen ringer högre när svärföräldrar och ihärdiga klasskompisar till barnen ringer?

Och nej, den elaka frun har inte bemödat sig med att smyga upp i ottan för att gratulera. MEN jag bjuder med honom ut på valfri restaurang i kväll. Barnvakt med cirkusbesök included.

Matildas grattishälsning var ärlig om än lite negativ i sin klang: -Grattis Pappa, nu är du ett år äldre och ett år närmare döden.