Det har inte hänt mycket här på bloggen som ni ser.

Hela helgen har jag gått genom ett hårtrauma utan dess like.

Fredag: Så trött på min naturligt urlakade röda färg. Det är varken snyggt eller piffigt. Jag får för mig att bleka håret. Jag blir tokblond, kritvit, förutom högst upp på tuppkammen där det nästan skiftar i den otroligt märkliga hårfärgen "aprikos". 

Minns ni Die Hard 1, filmen där Bruce Willis fru och hennes företag tagits som gisslan under en julfest? En av de tyska terroristerna som Bruce dödar (antagligen i en hiss), var blond och hade glasögon. Så ser jag ut. Barnen är chockade, jag gråter. Endast Mannen håller god min.

Jag tvingar honom till Ica för att köpa hårfärg.

Han kommer hem med en röd ton och en kolsvart. "-Ta röd", säger han. "-Nej men tänk om det blir rosa", säger jag, och väljer svart. Redan på en gång märker vi hur håret bara slukar i sig all färg omedelbart. Ändå går jag hela verkningstiden ut. Jag ser ut som jag har på mig en rysk björnfitta på huvet. Det är så ofantligt svart att en aborigins hår skulle se blont ut i jämförelse.

Dagen därpå ska vi på dop. Folk stirrar på oss och flera tänker att Mannen måste ha hittat en ny kärring. Det känns som när Björn Borg träffade Loredana Berté. Alla saknade Jannike Björling, den nya italienskan var bara ful och jobbig. Jag är Loredana.

På kvällen, en trevlig kväll hos Fröken Elin och hennes bonde. Jag skickar ett varnings-SMS så de är mentalt förberedda, det är inte mer än rätt liksom.

Idag fick jag nog, jag kan inte se ut så här mera. Jag saknar mitt lejonorangea hår så mycket att det värker i hjärtat. Kassörskan på Ica ser undrande på Mannen när han köper ytterligare en förpackning hårfärg. Eller rättare sagt, en hårblekning till. "-Går det inte bra där hemma"? skrattar hon.

Det är jävla lätt att skratta när man sett likadan ut i håret sedan våren 1987. Kärring.

Nu har vi blekt det och jag tänkte att det skulle bli grått typ, och att vi sedan skulle få använda den röda färgen som Mannen köpte dagen innan, men det visar sig att Gud återigen är god mot mig och håret bleker sig sakta mot precis min naturliga färg mitt framför ögonen på mig där jag står på spänn vid spegeln. Det är bara att avbryta och tvätta ur precis när tonen är så som jag vill att den ska vara: lejonorange, så som jag skapades.

Det har varit tufft för oss alla, barnen har fått se sin mamma förändras från tysk terrorist till Loredana... till sig själv. Däremellan en hel del humörsvängningar. Mannen med sitt enorma tålamod, har i kalsonger agerat frisör medan jag suttit med hängpattarna ner till knäna och gnällt. "-Gnugga inte in färgen står det ju, bara SMEK ut det..... Men nu gnuggar du ju IGEN!!"

Det är han som skulle fått Nobels fredspris, inte Obama.


Nu tror ni att jag tänker bjuda på foton från mina hårtrauman, men icke! Det finns gränser för min öppenhjärtliga attityd. Däremot ska jag visa hur det ser ut när bröderna Furman tittar på film i Fröken Elins kök, och hur hon själv lite osynligt sådär försöker ta sig förbi.