Jag kom att tänka på Finspång idag. Ingen idé att förklara varför, det är bara sånt man gör ibland.
Jag tror inte jag har berättat om den gången jag åkte på blinddate dit. (Pappa, om du läser det här: bli inte upprörd, det var ju så länge sedan?)
Året var 1992 eller så. Jag hade suttit mååånga timmar på Heta Linjen och snackat med en kille som bodde just i Finspång. Han var heeela tre år äldre än jag (attraktivt, jag var liksom trött på smågrabbar i min egen ålder) och var alldeles galen i fotboll, hade smal slank kropp och svart hår, "lite svalligt" som han uttryckte det. Han sa att han inte hade några som helst problem med att få tjejer, det var snarare ett problem att skaka av sig dem på väg hem från pizzerian. Jojo, jag tackar tänkte jag, jag ska träffa en riktig heting minsann.
Jag fixade till mig som aldrig förr, det röda hårsvallet sprayades upp till oanade höjder och under bussresans oändliga färd mellan Linköping och Finspång granskade jag mina rödmålade läppar flera gånger med fickspegeln. Kanske jag skulle pussa bort överskottet på handen så det inte såg för spacklat ut? Man ville ju inte se ut att vara lätt på foten?!
Med rosakladdig hand stod jag så på Finspångs busstation. Hjärtat slog volter av nervositet. Han kunde ju vara yxmördare samtidigt som han var snygg. Jo då, tanken hade föresvävat mig, att jag som 16 åring skulle sluta livet i ett Finspångskt buskage utan huvud, men han lät ju så snyyygg på telefon, det här kunde ju vara mitt livs stora kärlek! Jag hade aldrig varit ihop med en fotbollskille, utan mest med såna typer i runda glasögon och omåttligt intresse för sjökort eller såna med svettiga nervösa händer och Breitlingklocka. Ja en hade rent av haft yllekofta, medlemsskap i Fältbiologerna och en el-allergisk mamma som bodde i husvagn i trädgården. Det var inga fotbollskillar inte.
Så kom han då. I en risig Volvo. Han hade svart hår.
Fast inte på huvet.... utan mer på sidorna... kring öronen liksom.
Han var då rakt inte tre år äldre än mig - snarare 13. Och att han gillade fotboll var det bara den svenska fotbollströjan som skvallrade om. Samt den fotbollsrunda magen under.
Jag stod kvar på stationen och vägrade följa med. Finspång var en besvikelse sanna mina ord.
Jag tror inte jag har berättat om den gången jag åkte på blinddate dit. (Pappa, om du läser det här: bli inte upprörd, det var ju så länge sedan?)
Året var 1992 eller så. Jag hade suttit mååånga timmar på Heta Linjen och snackat med en kille som bodde just i Finspång. Han var heeela tre år äldre än jag (attraktivt, jag var liksom trött på smågrabbar i min egen ålder) och var alldeles galen i fotboll, hade smal slank kropp och svart hår, "lite svalligt" som han uttryckte det. Han sa att han inte hade några som helst problem med att få tjejer, det var snarare ett problem att skaka av sig dem på väg hem från pizzerian. Jojo, jag tackar tänkte jag, jag ska träffa en riktig heting minsann.
Jag fixade till mig som aldrig förr, det röda hårsvallet sprayades upp till oanade höjder och under bussresans oändliga färd mellan Linköping och Finspång granskade jag mina rödmålade läppar flera gånger med fickspegeln. Kanske jag skulle pussa bort överskottet på handen så det inte såg för spacklat ut? Man ville ju inte se ut att vara lätt på foten?!
Med rosakladdig hand stod jag så på Finspångs busstation. Hjärtat slog volter av nervositet. Han kunde ju vara yxmördare samtidigt som han var snygg. Jo då, tanken hade föresvävat mig, att jag som 16 åring skulle sluta livet i ett Finspångskt buskage utan huvud, men han lät ju så snyyygg på telefon, det här kunde ju vara mitt livs stora kärlek! Jag hade aldrig varit ihop med en fotbollskille, utan mest med såna typer i runda glasögon och omåttligt intresse för sjökort eller såna med svettiga nervösa händer och Breitlingklocka. Ja en hade rent av haft yllekofta, medlemsskap i Fältbiologerna och en el-allergisk mamma som bodde i husvagn i trädgården. Det var inga fotbollskillar inte.
Så kom han då. I en risig Volvo. Han hade svart hår.
Fast inte på huvet.... utan mer på sidorna... kring öronen liksom.
Han var då rakt inte tre år äldre än mig - snarare 13. Och att han gillade fotboll var det bara den svenska fotbollströjan som skvallrade om. Samt den fotbollsrunda magen under.
Jag stod kvar på stationen och vägrade följa med. Finspång var en besvikelse sanna mina ord.
Kommentarer
Markattan:
Hu då! Det där lät ju lagom roligt. Jo det lät roligt men det var kanske inte så roligt just där och då.
Markattan
: -) Vilket underbart inlägg!
Man både skrattar och får lite, lite ont i magen av igenkänning...
Man borde inte ta och lite på sådanadära dejtingsaker tycker jag, xP
nämen vilken osis! haha, härligt inlägg!
ibland blir det inte som man tänkt sig..
nä tyvääääärr tyvärr blir det inga fler joy-böcker. riktigt tråkigt, men så är det. vad kul att din dotter gillar dem!! hihi! hälsa henne från mig! :-)