Klockan är tjugo över sju på morgonen och kylan biter tag i hela ens existens. Så klart ligger vantarna kvar i hallskåpet och det finns inte tid för att springa tillbaks efter dem.
Nyckeln går inte in i låset på Audin. Det har fryst fast. Jag får trycka tummen mot för att det ska tina upp.
Agaton är ett hårstrå från att lägga sig på det frostiga gruset och gråta ut sin sorg över att han inte fått ta med sig en Blixten Mc Queen-bil till dagis.
Jag startar och Sixten sätter sig på huk bakom bilen för att andas in av det tjocka blåvita avgasmolnet fast han inte får. "-Ge fan i det där har jag ju sagt, du kommer få lungcancer innan du fyllt 20"! skriker jag samtidigt som den skäggige farbrorn med den lilla pekinesern går förbi. Han passar alltid på att morgonvanka kring vårt hus just när jag är som mest uppretad, han verkar ha en fabless för att kolla in morgonförbannade småbarnsmorsor eftersom han gärna stannar vid staketet och glor. Förra vintern höll jag på att backa på gubben i stressilska och dålig sikt. Det är en tidsfråga innan jag lyckas på riktigt. Jag är som en bålgeting, instängd under ett upp och nervänt glas.
Bilen är alltså igång nu men då går inte resten av dörrarna upp eftersom centrallåset bestämt sig för att lägga av så här inför vintern. Jag får således krypa till baksätet och med hjälp av nyckeln och min tumme lirka och dra upp den lilla knoppen så Sixtens dörr gå att öppna.
Men först ska naturligtvis nyckelringen på knippan fastna i min stickade halsduk. Agatons låsknopp går inte upp alls, så han får klättra in över sin bror med sin gigantiska dunjacka. Sixten tjurar över att han blev blöt på knäna av Agatons skor och nu återstår det värsta; Att med hjälp av CD:n Absolute Music 45 skrapa bort isen från rutorna.
Det är en stenhård yta så jag får använda ena hörnet av skivan för att ens få ett ingångshål på isen. Fingarna ser ut som vita ostbågar och de liksom hakar upp sig i lederna som om jag hade fått reumatism och jag tänker att det enda som fattas för att få detta till den vidrigaste stunden på jorden är att jag skulle vara nygravid och kräkas på motorhuven.
Medan jag skrapar den sista rutan tänker jag på den familj i trakten som snart ska åka till Thailand och vara där i två månader.
Ilska, stress, kyla och som grädde på moset: avund.
Ibland är man mindre grann som människa.
Ha ha! Känner igen mig precis! Så skönt att du kan skriva om det så att man får skratta åt eländet så här i efterhand. Jag hade visserligen inget krånglande lås (den här gången) men jag skulle förutom två trötta barn trycka in en stor joggingvagn i bilen imorse plus en massa stuprör som jag i ett svagt ögonblick lovat ta med till dagis. Använde inte cd utan en pärlplatta som låg i jackfickan...
HEj är allt bra?:)
just nu har jag en tävling på bloggen där jag lottar ut ett presentkort på 300 kr från sumopix, vill du vara med?
klicka då här; http://lavitadilovisa.blogg.se/2010/november/vinn-presentkort-fran-sumopix.html#comment
Stackars, jag lider med dig.
Men samtidigt skönt att läsa att någon mer än jag håller på att backa över grannarna (hittills har jag bara lyckats med deras soptunnor) och även har ett visst mått av "morgonilska"...
Ja fy f-n för vinter och prisa gud för vårt garage!
Vilka då?
Tur att du är liten och smidig då du ska klättra in i bilen. Tänker på dig i kylan då jag i morgonrock kikar ut på barnen som själva får knata iväg till skolan i 9 minusgrader.
Hej Fru Furman!
Jag skrattar när jag läser ditt inlägg men absolut inte ÅT dig. Mer åt minnet hur det var när ungarna var mindre och man skulle iväg när bilen mest liknade en igloo från polarisen och klockan bara tickade på. Nu är ungarna större och jag har garage. Omvänd ordning säger jag bara!
Ja vissa morgnar är mer ljuvliga än andra..