Jag hade fått svampstället av Dalmasen.

Han är en sån fin människa att han GAV bort det. Således skulle jag i torsdags återvända till hans, ja numera MINA gömmor.

Jag svänger in med bilen på rätt skogsväg. Ivrig på att få springa rätt på det gyllene guldet, jag kan precis minnas hur det såg ut där de växte. Jag ser framför mig det diket där han hade tagit ett långt steg ut i skogen och sedan var det ju bara att gå rakt i nordvästlig riktning. Jo då, en inre kompass i huvudet har jag minsann!

Men… var hade han stannat bilen? Jag har nog åkt för långt? Inte svängde väl vägen? 

Äsch, jag kommer hitta ändå, alltså platserna sitter som fastsvetsade i mitt minne, jag minns den där gläntan tillexempel, där kantarellerna stått i så perfekta grupperingar. Jag kommer att hitta. (Även om GPS-koordinaterna över fyndplatserna inte sparats i mobilen.)

Jag tar min papperskasse under armen och tänker att det är som en crash and grab-kupp det här, så busenkelt att bara kliva in på de rätta ställena, plocka och dra sig mot bilen igen. Nästan fusk faktiskt.

Men…. Inte var det väl ett motionsspår HÄR!?! Jag måste nog längre in i skogen… åt nordost liksom….. DÅ blir det rätt.

Plötsligt väser det till under min sko. Jag håller just på att trampa på en huggorm! Jo det är sant, en HUGGORM! Jag skriker till och ramlar nästan baklänges medan ormen kastar en elak, ond och jävligt stöddig blick på mig. Jag ska aldrig mer säga att jag är mer rädd för spindlar än för ormar, det tar jag tillbaka på en gång.

Jag står plötsligt nästan i någons trädgård och känner mig dum. HUR kan man INTE hitta platserna i den här förhållandevis lilla skogen? Dalmasen kunde knappast varit mer tydlig när han visade oss runt. Jag känner inte alls igen mig, och dessutom ser jag ormar överallt, alla grenar väser åt mig, alla stenar har säkerligen en argsint orm under sig som bara väntar på att få kasta sig fram.

Nu är jag inne i en tät-tät uttorkad brun granskog som river mig i ansiktet och huvudet. Bara vildsvinen kan ta sig in här och böka, jag får huka mig för att ta mig fram. Jag tänker att om Dalmasen såg mig nu skulle han uppgivet skaka på huvudet så där som Baloo gör när Mowgli ska visa hur en arg björn ryter fast det mest låter som en liten katt.

Jag ger upp. Innan jag tar mig upp på vägen för att hitta bilen fyller jag min papperskasse med torra löv så det ska se ut som jag hittat svamp om jag möter någon. Det känns så dumt annars. Som om det syns att jag går där med lång näsa. Och tur är att jag gör det, för mot mig kommer två pensionärer med gångstavar.

Vinden tar tag i min kasse så den vajar lite och jag tänker att den inte borde göra det om den varit full med svamp. Jag försöker trycka kassen mot mitt ben. Om de stannar för att prata och se hur mycket jag hittat får jag ljuga och säga att jag är en fröken som samlat höstlöv till mina skolbarn. Att vi ska prata om alla träd som finns. Och kanske pyssla lite, limma upp dem på papper och njuta av höstens färger.

Vi möts, de hälsar utan att stanna och jag pustar ut.