Ni kan inte ana hur många escados min man har innestående på mig sedan i söndags.

Jag fick honom att medverka i ett litet drama på en familjegudstjänst. Han är verkligen inte en Börje Ahlstedt eller en Jan Malmsjö som älskar att ha allas blickar på sig.

Nu var det så att vi skulle visa hur det gick till när Maria och Josef bar fram lilla Jesus första gången till templet. (Där de möter Symeon och Hanna, två gamlingar som väntat på att få se lille Messias.) 

Jag är i vanlig ordning Maria, det har liksom fallit på min lott, men Josef fattades till dagens gudstjänst nr 2.

Jag drar med mig en motvillig Josef fram mot altaret med församlingen kring oss. Jag har nog i ärlighetens namn kört över honom totalt. Minns inte ens om han fick någon chans att protestera.

Han har på sig en allt för trång kappa i brunt påslakantyg med ett rep i midjan. Han är inte helt bekväm i rollen, han håller sig tätt emot mig. Själv har jag opassande höga klackar under min ljusblåa klänning och sjal på huvudet. Det är lite Pretty Woman möter Ben Hur eller hur jag ska förklara. I famnen håller jag en stor docka med blinkögon och stor ljus kaluffs. Allt inlindat i ett tygstycke. 

När vi står där framme ska vi verka förvånade över vilken uppståndelse det blir när Symeon alldeles till sig över att få ha sett Jesus, ställer sig på knä och tackar Gud. För Josef och Maria är det ju liksom deras barn som bajsar i tyglindor och kräks, som skriker på nätterna när magen kniper osv. (De har ju i och för sig fått några hintar när ängeln Gabriel visat sig eller när de plötsligt fått besök av tre vise män från fjärran land, men iallafall.)

Så för att gå in i rollen lite, tittar jag på min man och säger -"Det måste vara något speciellt med vårat barn" och får oväntat som svar "-Ja han är av plast."

Så pass högt att de på raden längst fram definitivt hör.



Borde man inte kunna dra av några escados för det tänker jag?