Den här vintern har varit lång.

Vissa dagar känns det som om jag nätt och jämnt har näsborrarna ovanför vattenytan, bara någon millimeter kvar innan jag sjunker och drunknar.

Allt känns tungt. Precis allt. Jobbet. Komma hem. Att först lista ut vad man ska äta och sedan laga det. Plocka in i diskmaskinen. Plocka ur diskmaskinen. Torka bordet med sur trasa. Läsa saga. Förhöra läxor. Tjata. Handla. Komma hem och komma på allt man glömt. Sura över att man bor på landet så man inte kan promenera tillbaks till Ica utan måste sätta sig i sin bil som vid varje start säger "-snart, snart, när som helst, kommer jag lägga av och det kommer bli en kall morgon när du har bråttom till dagis och jobbet, ja rent av en morgon när du försovit dig till ett viktigt möte." Precis allt. Det är tungt att hitta lusten till att älska, tungt att gå ut med Bengan. Det är tungt att vika tvätt. Att städa. Man tänker "SKA DET VARA SÅ HÄR? BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR? BLEV JAG SATT TILL VÄRLDEN FÖR ATT SPRINGA I DET HÄR FÖRBANNADE EKORRHJULET? Att orka vara en bra mamma. Att vara en fru som inte tjurar och gapar (som helst ska vara kåt ibland.) Man tror att ett glas vin här och ett glas vin där ska sätta guldkant, men till slut kan inte ens ett fint aromrikt Amaronevin hjälpa.

Men så vet man ju. Man vet att man har det SÅ JÄVLA BRA. Egentligen.

Jag har ett jobb som ger mig massor- om jag bara tänker efter. Jag har en bunt friska fina kärleksfulla barn, jag har en man som älskar mig fast jag skällde ut honom efter noter när han köpte hem OLW-chips när han "borde veta" att jag bara äter Estrella.
Jag bor i ett fint hus som inte står på jordbävningshotad mark. Mitt land styrs inte av en galen diktator. Ja men ni vet, man har ju en massa att vara glad för. Egentligen. Och så är allt ändå så TUNGT.


Det är som med 50-skylten som står 10 meter utanför mitt fönster på jobbet. Jag har suttit mitt framför den i snart 10 år.

Och jag upptäckte den först idag.

 
Man har allt framför näsan, men ser det inte.