I lördags var vi på förfest i Mjölby.

Det var första gången sedan gymnasiet som jag satt i ett vardagsrum med en ölflaska i handen med en massa folk jag aldrig träffat förut. Man tar sig en plats kring vardagsrumsbordet och glor. Det är tyst i början för alla är nyktra och blyga.

De som känner varann pratar om vädret. Någon ska visst hyra en grävmaskin. Sedan blir det pinsamt tyst igen. En del reser sig upp för att kolla mobilen i väskan bara för att göra något. Ibland kommer någon av festvärdarna in i vardagsrummet och då känns det tryggt. Någon jag känner, skönt. Mannen och jag sitter en bit ifrån varandra och vi är båda lika ovana att "festa" med okända. Precis samma känsla som när man var på fest under tonårstiden hos folk man inte kände.

Man dricker sin öl som vore det en nappflaska för en hungrig bebis. Slurk slurk....det är ju det som finns att göra när man sitter i en fåtölj med en massa okända. Att dricka ölen man har i handen.

Det droppar in fler och fler och man vet inte riktigt om man ska ta i hand eller bara "hej hej, jag heter Linda". Man vet med säkerhet att ingen kommer att minnas om det var Linda eller Lena i allafall. Precis som jag inte kommer att lägga någons namn på minnet heller. Jag kommer att komma ihåg att någon hade en mörk mustasch och att jag senare sa att hon såg ut som min föredettas mamma. Jag tittar på folks strumpor.

Sedan går jag ut i köket och där försöker jag bryta arm med två världsmästare....... i just armbrytning. Här inne i köket är det livat, här är det skoj. Tjoho!!!!! Det kan vara ölen som börjar värma upp mig, så kan det ju va?

Någon vill ta med sig skålen med jordnötsringarna i taxin. Jag tror att det är hon med mustaschen.

Plötsligt står vi i en kö till ett gigantiskt tält. Vi ska lyssna på Bayersk brass och jag ska inte dricka mer för jag ska läsa det heliga evangeliet klockan 11.00 dagen därpå. Och ha konfirmandinskrivning. Jag ska inte dricka mer. Jag säger till de som hamnar kring mig vid långbordet att jag inte får dricka mer. Som om de skulle vakta mig på något sätt. Men klockan är ju bara sex, kvällen är ju ung!

En öl till maten måste man ju ha. Jag tror att det är den 3:e jag dricker och det är ju inte så farligt. Problemet är att jag glömt bort att det endast ligger en liten lunchvåffla i magen så plötsligt är jag så onykter som man inte ska vara dagen innan en evangelieläsning.

Det dansas jenka, någon stukar foten, någon som jobbar på Ica i Ödeshög dricker upp mitt vatten (jorå ansvarfull som man är dricks det också vatten), någon är åklagare och hon känner alla poliser med verkar det som, very impressive.... Pappa och Agnes hämtar oss. Jag somnar innan vi ens kommit ut på motorvägen. (Mjölby ligger som en avlång njure utmed E4:an)

Nåja, jag tar mig upp dagen därpå och med skakiga ben försöker jag fixa till mig. Det går åt mycket rouge. Frukosten tvingas i och huvet är tungt. Trötthetsbränna under kinderna. Magen är som en centrifug.

Men jag läste i kyrkan som ett fulländat proffs. Sedan åkte jag hem och dog.

Alkohol dödar.