Mannen kom hem igår från jobbet och berättade hur någon på hans jobb blivit alldeles exalterad över att Victoria ska ha barn. Någon hade tillsammans med en annan kollega "gått och väntat på det så länge".

Han själv fnyser åt det och tycker att "hela skiten kan läggas ner."
-"Jaha var hon så till sig över det"? säger jag och börjar duka middagsbordet. Jag har inte ens hört nyheten förrän nu, och när vi sätter oss för att äta känner jag hur det går in.

Jag blir nästan rörd.

Äh, jag BLIR rörd. Sådär som man kan bli om man hör en skitbra låt i bilen och börjar grina när man sjunger med.


Fast det vill jag inte visa så jag biter ihop. Istället bloggar jag om det så ni alla kan läsa det.

Inte logiskt någonstans.