Jag är på vårdcentralen. Den småländska lilla rara sköterskan ska ta ett halsodlingsprov på mig. Det jag vet från tidigare är att jag har en väldigt känslig kräkreflex, jag reagerar mycket kraftigt på den där glasspinnen 1:42 och på topsin 1:55. Men det ska väl gå bra, herregud, jag är ju 33 år ! (mmm, jag smakar på siffran och det känns bra...)
Den lilla småländskan riktar lampan på mig och ber mig gapa. Glasspinnen trycker mot tungan och jag börjar klökas och vifta med armarna. (Jag ser på mig själv ovanifrån samtidigt, det kan vara en nära-döden upplevelse.) Jag liknar en väderkvarn. Sköterskan är inte nöjd, hon ber mig att flytta över till en annan plats, som ser ut som en tandläkarstol. Jag lyder och "vi" försöker igen. Jag puffar bort henne när hon sätter i gång, helt utan kontroll är jag, jag VILL ju att hon ska få ett bra prov, men min kropp säger något HELT ANNAT. 
Hon ber mig sitta på mina händer istället. Jag lyder. Hon ger sig på mig på nytt och den här gången sprattlar jag med benen istället, och jag kommer tydligen åt en pedal så stolen plötsligt åker upp en bit, eller ner, jag minns inte, jag bara känner att det liknar Morden i Midsummer, för jag beter mig som en som håller på att bli strypt. Min kropp kämpar för sitt liv och den rara sköterskan vill ju bara ha ett litet prov, det vet jag ju med mitt förnuft. Men kroppen förstår inte.
Hon suckar och säger att "vi får hoppas att det blev något att ha till labbet". Jag känner mig misslyckad som nybliven 33-åring, va fan, jag är ju vuxen! Jag försöker förklara: -Men min man har de senaste dagarna hållt koll på mina vita prickar i halsen med ficklampa och det har gått bra. Jag har legat på soffan och tittat upp så här: Ahhhh, (Jag böjer bak huvvet och visar)
Hon har inte givit upp hoppet om mig, hon ger mig en ny chans. jag får lägga mig ner på britsen istället och böja bak huvudet så mycket att det nästan vilar på hjässan. Jag ligger på mina egna händer för att inte slå till henne. Den varma lampan riktas återigen på mig. Jag hinner tänka att "nu jäklar skärper jag mig." Jättetopsin skrapar med ofantlig kraft i mitt svalg, mina ben kastar sig åt alla håll, undersökningspappret på britsen slits och prasslar, jag frambringar ett ljud som precis låter som någon som kämpar för sitt liv, som någon som snart kvävs. Tiden stannar. Sedan är det över.
Men jag är traumatiserad för återstoden av mitt liv.