Är det någon som stressar inför jul?

Hoppas inte, för det är så jäkla onödigt. Jag är cool. Jag är lugn. Jag har framförallt gäster som också hjälper till genom att ta med sig mat. Själv har jag skinkan och köttbullarna kvar, men hey, det är ju ingen match!

Något jag dock borde(?) är att ringa min förbannade (ja faktiskt) mamma och fråga om hon vill komma. Vi har inte pratat sedan första advent eftersom hon tydligen blivit senil och påstår att hon inte blev bjuden förra julen fast hon i själva verket ringde två dagar innan och sa att hon ville stanna hemma.

Kollisionen var ett faktum. Klart jag blev förbannad och arg. Hon blev inte bjuden.... Sanningen var den att hon blev bjuden till både mig och hem till syrran och det blev för mycket för henne. Alltså stannade hon hemma i sin bruna manchesterfåtölj. Ett enklare val.

Det är märkligt, att fast man har en mamma som mest ger en dåligt samvete, skit och taskiga kommentarer, så bryr man sig.

Rent rationellt borde det ju vara easy-peesy-japanese att bara be henne fara och inte bry sig nåt mer. Jag trivs ju bäst när vi inte ses, när jag slipper hennes alldeles perfekta sylvassa små taggar som hon gillar att sticka upp i arslet på mig varje gång jag anstränger mig. Ingen kan såra och reta upp som hon. Så är det ju.

Som till julen som vi nu står inför: Varje år barnen får för mycket julklappar gnälls det (dessutom på gnällbältes-katrineholmska, ni kan ju bara föreställa er ...... för att när hon var barn fick man en handgjord grej i trä som hennes norrländska minkuppfödare till farsa snickrat). Något annat som måste gnatas över är den alldeles för stora mängden sillsorter på julbordet. Eller ångestgnöl över hennes klädsel i telefon flera dagar innan, gärna lite påståenden om att hon kanske borde vara hemma istället så att jag som dotter måste krusa som vore hon Kristus själv.

Ändå sitter man och tänker på henne. Har hon köpt skinka? Har hon något att äta i kylen överhuvudtaget? Lever hon? Tja, jag vet inte.... Och jag vet inte heller hur jag ska handskas med någon som mest tar energi utan att ge något tillbaks. Vi får se vad jag kommer fram till.

Se, och tappa andan!

Mannen har skött symaskinen och jag har tråcklat, målat och finlirat.

Säg är vi inte fantastiska?!?

När jag gick i gymnasiet hade jag en allvarlig Irlandsperiod.

Jag sög i mig allt som hade med landet att göra. Fast jag avskydde öl drack jag hungrigt stora klunkar Guiness med tjockt skum enbart för det kom från det Förlovade Landet. Jag lyssnade nästan uteslutande på irlänsk folkmusik och nynnade med inlevelse och glansiga ögon till "Carron Lough Bay".

Jag skulle ta jobb på en pub där efter skolan och hitta mig själv bland de andra rödhåriga. Jag var säker på att jag varit född där i livet innan detta. Jag slukade alla rapporter om hur det gick med IRA och konflikterna, hurrade över vapenvilor likt ett barn på julafton. Allt som hade med Irland att göra slukade jag helt enkelt.

Allt mynnade ut i någon slags likgiltighet när jag till slut åkte på den värsta matförgiftningen alla kategorier efter en Guiness och en räk/musselcoctail i staden Györ i Ungern som ligger så långt från havet och skaldjur man kan komma. Men iallafall, jag trodde verkligen att jag levt mitt tidigare liv på Irland.

Mannen har varken då eller nu haft såna föreställningar. - Men jag undrar om han inte varit barnarbetare på en fabrik i Bangladesh i sitt förra liv.


Här har han plockat ut alla dubb ur däcken med en liiiten liiten mejsel, eftersom man inte får ha det när man åker genom Tyskland. (Och det måste man om man ska till Budapest om ni undrar.)

Vid den tiden utfärdade folkhälsominister Maria Larsson en förordning om att hela landet skulle vaccineras. Det var den första massvaccineringen, och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige. Alla gick då för att vaccinera sig, var och en till sin vårdcentral. Och Josef, som genom sin härkomst tillhörde Vårdval Stockholm, hade obegränsad valfrihet och begav sig från sin egen stadsdel upp till norrförort, till Filippas stad, Täby, för att vaccinera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som väntade barn (och som därmed tillhörde en så kallad riskgrupp).

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att vaccineras, och hon tog sin spruta, den första dosen. Hon lindade sin arm och lade sig ner för att krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.

I samma trakt låg några astmatiker ute och vaktade sitt vaccin om natten. Då stod plötsligt en ängel från Vårdguiden framför dem och Landstingets hela härlighet lyste om den. De greps av stor förfäran, men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny leverans Pandemrix anlänt åt er i detta land. Och plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade Alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.

Några dagar efter julafton åker vi till Budapest med tjejerna, min pappa och hans sambo Agnes. Det låter så mysko att skriva den snälla styvmamman nr 2 så jag hoppar över det, men ni fattar: Pappa är värsta Casanovan. (Han kommer att fräsa "va fan" när han läser det och det tycker jag känns lite kul.)

Vi ska fira nyår där och flickorna ska få träffa min farmor för första gången, hon blir 99 år i maj och vem vet hur länge till hon tänkt leva? (- inte så länge till om min stackars faster får välja, som måste bo med henne). Bäst att passa på liksom! 

Det verkar nämligen inte vara så att hon är som hon brukade vara, utan hon har snarare gått över till en farmorvariant på senilskalan 10 då hon börjat kasta ut sina trosor genom fönstret. En annan favoritsyssla är att sätta på kranarna och låta det strila, eller att slå på gasspisen.... och äta praliner. Hon ska dessutom vara ganska elak och egocentrisk, men hey, who's to blame? - när man är 98 kanske man kan få bete sig lite?

Min farmor är annars en ganska spännande människa. Som jag har förstått det så lämnade hon Ungern och min också ganska elaka farfar för en cigarillrökande ny farbror, som sålde sockervadd på tivolin runt om i Frankrike. Han hette Fritzi och kunde dricka hyperstarkt peperonispad direkt ur burken utan att göra en min.
Han dog 1976, men minnet av honom och hans plåtmage ska gå till historen.

Hon är den enda människan förutom Lill-Babs som obehindrat kan gå dygnet runt i platåskor, och hennes är gjorda av kork. Hon har samlat på sig en ofattbar mängd parfym och crèmeprover från de franska butikerna i St Etienne. Ett ganska galet samlande på tvålflingor och plastkassar finns också med i bilden. Jag vet inte om det räckte med en container när de tömde hennes lägenhet inför flytten tillbaka till Ungern. 

Hon har nästan aldrig varit hos en frisör utan ringlat upp sitt hår till en stor svart hög. En skogaholmslimpa hade lätt fått plats i burret utan att det skulle synts.

Hon har också alltid haft läppstift på sig, trots att hon inte kunnat se så har munnen målats, därav har det suttit lite överallt så länge jag kan minnas. Glasögon har hon inte velat ha eftersom det "fått henne att se gammal ut." Denna kvinna har dessutom, ända tills för ett par år sedan, betalt fullt pris för att åka buss - inte en chans att busschauffören skulle få veta att hon är pensionär! Om någon frågat efter hennes ålder har hon svarat så falskt att det skulle inneburit att hon fött Pappa när hon var 12. Hon är den enda människan jag vet som tyckt att "Andersson" är ett exotiskt och elegant efternamn.

En mycket märklig kvinna alltså. Jag befarar att jag kommer bli likadan.

Idag när en person frågade hur gammal jag var sa jag 32, fast jag vet att jag blir 34 i januari.

Det är de där generna.

Här sitter läppstiftet relativt rätt.

Japp nu är hon tillbaka igen!!!