Jag har gjort ett sånt här inlägg i somras men jag tycker det är så kul att jag gör om det.
Det här är från i går när jag kom hem från jobbet. Någon hade blivit förbannad för att han inte fick "godis i en liten skål" som han uttryckte det, och således somnat av ilska i soffan.
Man kan riktigt känna strukturen på vår soffa bara genom att titta på bilden, haha!
Det här är från i går när jag kom hem från jobbet. Någon hade blivit förbannad för att han inte fick "godis i en liten skål" som han uttryckte det, och således somnat av ilska i soffan.
Man kan riktigt känna strukturen på vår soffa bara genom att titta på bilden, haha!
Ja älskling, det kommer att bli en annan lampa, bli inte arg nu.
Det har införskaffats nya köksstolar i det furmanska hemmet eftersom ljudet av stålbenen på de gamla förstörde husfriden. Eller ja......jo men vi säger att det var så.
En annan orsak till stolsbytet var att de inte var av så hög kvalitet. Min gravida svägerska och min lite rultiga pappa har lyckats sitta sönder två och fler hade det snart kunnat bli.
Nu sitter vi på ljudlösa pinnstolar och glädjen är stor. Den nya lampan som mannen på eget bevåg köpte hem ska egentligen vara en röd "Bumling" eller en Kartellampa men det vet han inte om ännu.
Jorå, nåt sånt här ska det bli. Frågan är om inte mannen kan önska sig en i födelsedagspresent, han fyller ju i maj?!?
En annan orsak till stolsbytet var att de inte var av så hög kvalitet. Min gravida svägerska och min lite rultiga pappa har lyckats sitta sönder två och fler hade det snart kunnat bli.
Nu sitter vi på ljudlösa pinnstolar och glädjen är stor. Den nya lampan som mannen på eget bevåg köpte hem ska egentligen vara en röd "Bumling" eller en Kartellampa men det vet han inte om ännu.
Jorå, nåt sånt här ska det bli. Frågan är om inte mannen kan önska sig en i födelsedagspresent, han fyller ju i maj?!?
-Hur ska jag kunna tacka dig?!?
Jag ska hämta hem Matilda och hennes kompis från Ödeshög, de har varit på skolresa. Först hinner jag springa in på Systembolaget en snabbis. Agaton och Sixten sitter kvar i bilen.
Jag betalar och packar in mina goda öl ("Sailor" i petflaska, om någon undrar.) Efter mig står en man i ja...typ min ålder.
Han köper tre starköl och undrar samtidigt var bussterminalen är, för han ska till Jönköping. Expediterna tittar på varandra.
-"Nä män skaru te Jönnköööping måste du ju te Öchöttaporten" svarar den ena.
-"Och var ligger Östgötaporten"? undrar mannen och tittar på sin klocka.
-"Dä tar ju ett tag för dä ä ju på andre sidan motorvägen dä vettu".
-"Men du kan ju gena genom Hembyggsgår'n", fyller den andra i.
Inte ens jag vet var Hembyggdsgårn i Ödeshög ligger, och då är jag född i kommunen. Jag ser paniken i killens ögon.
-"Kan man springa dit, för bussen går om tio minuter"? Han har en stor väska på axeln. Hans oroliga bruna ögon glittrar smått av panik.
Jag griper in.
-"Kom med mig, jag ska egentligen hämta min unge på skolan, men det får vänta. Jag skjutsar dig".
Han säger inget först, kanske klurar han på om jag kan vara en yxmördare. Men han följer med.
Vi sätter oss i bilen. Grabbarna i baksätet stirrar osäkert. Vad håller morsan på med, hon skulle bara handla "lite gott" som hon uttryckte det, och nu sitter det en okänd karl i bilen?
Vi hinner prata om askmolnet, att hans pappa jobbar på SMHI, och att han skulle springa ett maratonlopp i England men fick avstå eftersom flygen inte är helt pålitliga. Jag känner mig som Moder Theresa där jag rattar honom från tätorten ut till andra sidan motorvägen. Inte en chans i helvete att han skulle hunnit till bussen i tid.
-"Hur ska jag kunna tacka dej för det här, hur mycket vill du ha"? Frågar han när vi kommit fram. (Och ja, han såg rätt snygg ut när han sa det, och ja, jag tyckte det kändes ballt att känna mig som saviour of the day.)
Och det är nu jag kommer till hela poängen, hör nu alla ni som någon gång tänkt att den där Fru Furman inte lämpar sig för att jobba i Svenska kyrkan:
På ren reflex svarar jag detta otroligt nördiga och näst intill bajsnödiga:
-"Ingenting, men lova mig att göra det samma till din nästa". Jo jag sa så. Ordagrant.
Usch, fast jag försöker göra om det i huvet så här två timmar efteråt, så var det så jag sa.
Jag rodnar nästan. Så nördigt att tom. Pastorpappan i "7:th heaven" skulle garvat läppen av sig. Jag tror inte ens Jesus skulle tyckt att det där uttrycket var hippt.
* 7:th heaven är en amerikansk TV-serie från 90-talet som handlar om en Pastor och hans barn, det är en kaskad av bajsnödiga etik och moral-dilemman, där pastorns barn enbart gör det rätta, och om de någon gång gör fel så slutar avsnittet med att de djupt ångrar sig och lovar att inte göra samma sak igen. Obligatoriskt är en stor familjekram, och alla är så lyckliga att det lätt kan vända sig i magen på åskådaren.
Jag betalar och packar in mina goda öl ("Sailor" i petflaska, om någon undrar.) Efter mig står en man i ja...typ min ålder.
Han köper tre starköl och undrar samtidigt var bussterminalen är, för han ska till Jönköping. Expediterna tittar på varandra.
-"Nä män skaru te Jönnköööping måste du ju te Öchöttaporten" svarar den ena.
-"Och var ligger Östgötaporten"? undrar mannen och tittar på sin klocka.
-"Dä tar ju ett tag för dä ä ju på andre sidan motorvägen dä vettu".
-"Men du kan ju gena genom Hembyggsgår'n", fyller den andra i.
Inte ens jag vet var Hembyggdsgårn i Ödeshög ligger, och då är jag född i kommunen. Jag ser paniken i killens ögon.
-"Kan man springa dit, för bussen går om tio minuter"? Han har en stor väska på axeln. Hans oroliga bruna ögon glittrar smått av panik.
Jag griper in.
-"Kom med mig, jag ska egentligen hämta min unge på skolan, men det får vänta. Jag skjutsar dig".
Han säger inget först, kanske klurar han på om jag kan vara en yxmördare. Men han följer med.
Vi sätter oss i bilen. Grabbarna i baksätet stirrar osäkert. Vad håller morsan på med, hon skulle bara handla "lite gott" som hon uttryckte det, och nu sitter det en okänd karl i bilen?
Vi hinner prata om askmolnet, att hans pappa jobbar på SMHI, och att han skulle springa ett maratonlopp i England men fick avstå eftersom flygen inte är helt pålitliga. Jag känner mig som Moder Theresa där jag rattar honom från tätorten ut till andra sidan motorvägen. Inte en chans i helvete att han skulle hunnit till bussen i tid.
-"Hur ska jag kunna tacka dej för det här, hur mycket vill du ha"? Frågar han när vi kommit fram. (Och ja, han såg rätt snygg ut när han sa det, och ja, jag tyckte det kändes ballt att känna mig som saviour of the day.)
Och det är nu jag kommer till hela poängen, hör nu alla ni som någon gång tänkt att den där Fru Furman inte lämpar sig för att jobba i Svenska kyrkan:
På ren reflex svarar jag detta otroligt nördiga och näst intill bajsnödiga:
-"Ingenting, men lova mig att göra det samma till din nästa". Jo jag sa så. Ordagrant.
Usch, fast jag försöker göra om det i huvet så här två timmar efteråt, så var det så jag sa.
Jag rodnar nästan. Så nördigt att tom. Pastorpappan i "7:th heaven" skulle garvat läppen av sig. Jag tror inte ens Jesus skulle tyckt att det där uttrycket var hippt.
* 7:th heaven är en amerikansk TV-serie från 90-talet som handlar om en Pastor och hans barn, det är en kaskad av bajsnödiga etik och moral-dilemman, där pastorns barn enbart gör det rätta, och om de någon gång gör fel så slutar avsnittet med att de djupt ångrar sig och lovar att inte göra samma sak igen. Obligatoriskt är en stor familjekram, och alla är så lyckliga att det lätt kan vända sig i magen på åskådaren.
Mitt lilla underbarn.
Nu har Agaton, mitt underbarn varit framme igen. Ser ni vad det föreställer?
För er som inte har det estetiska ögat kommer facit längre ner.
Musses klubbhus och Musse såklart!
För er som inte har det estetiska ögat kommer facit längre ner.
Musses klubbhus och Musse såklart!
Kyrktankar
Hemma efter en underbar helg med ett ljuvligt gäng konfirmander. Man vill bara krama om dem alla (när de inte frågar samma fråga för 74:e gången.)
En del kanske går runt och tror att det enbart handlar om att locka och muta för att få ungdomar att välja konfirmation när man drar på såna här resor, men det är det absolut bästa sättet att skapa en god relation och en fin gruppkänsla med dem. På hemmaplan blir det inte alls samma sak.
Det är med sorg jag inser att det snart är slut, om ett par veckor är konfirmationen och efter det tappar man ofta kontakten, det är ju det svåra, att få dem att återkomma till kyrkan och till vår verksamhet när moppen eller den nya mobilen som konfirmationspresent äntligen är deras.
Många ser vi inte förrän de går på Öppet hus med sitt lilla barn, eller när de gifter sig. Det är nästan 10 års frånvaro det. Men då står kyrkan där, troget, tålmodigt och väntar. Kyrkan har inte bara något för den som vill utöva sin tro, den har en viktig roll för gemenskap och tradition i samhället.
Nåja, så är det och så kanske det får vara..... även om man önskar att det kunde se annorlunda ut. Det ska bli intressant att se hur kyrkan ser ut i framtiden, något måste ske annars dör den ut i takt med de på servicehuset.
Här nedan: Ett stycke musiktips. Så väldigt skön.
Jag kan tänka mig att det är en låt som passar bra när man kör bil fort men som även lämpar sig för lugn och sansad älskog. Välj själva.
En del kanske går runt och tror att det enbart handlar om att locka och muta för att få ungdomar att välja konfirmation när man drar på såna här resor, men det är det absolut bästa sättet att skapa en god relation och en fin gruppkänsla med dem. På hemmaplan blir det inte alls samma sak.
Det är med sorg jag inser att det snart är slut, om ett par veckor är konfirmationen och efter det tappar man ofta kontakten, det är ju det svåra, att få dem att återkomma till kyrkan och till vår verksamhet när moppen eller den nya mobilen som konfirmationspresent äntligen är deras.
Många ser vi inte förrän de går på Öppet hus med sitt lilla barn, eller när de gifter sig. Det är nästan 10 års frånvaro det. Men då står kyrkan där, troget, tålmodigt och väntar. Kyrkan har inte bara något för den som vill utöva sin tro, den har en viktig roll för gemenskap och tradition i samhället.
Nåja, så är det och så kanske det får vara..... även om man önskar att det kunde se annorlunda ut. Det ska bli intressant att se hur kyrkan ser ut i framtiden, något måste ske annars dör den ut i takt med de på servicehuset.
Här nedan: Ett stycke musiktips. Så väldigt skön.
Jag kan tänka mig att det är en låt som passar bra när man kör bil fort men som även lämpar sig för lugn och sansad älskog. Välj själva.
Nä men det här kommer gå bra sörrö.....
Jaha då drar jag till Köpenhamn över helgen med 24 konfirmander. Det här blir nog bra.
Ja men herregud varför skulle det inte bli bra? Vad kan hända?
Allt? Äh, de är så fina och goa de här ungdomarna. Det kommer att bli jättekul och alldeles... alldeles....underbart.
Men vadå? ....... Allvarligt vad kan hända? ..... Nä just det.
Det kommer att gå alldeles strålande. Bara kyrkoherden tar med sig betalkortet och kommer ihåg koden. Det är nog mest det jag oroar mig för.
Ja men herregud varför skulle det inte bli bra? Vad kan hända?
Allt? Äh, de är så fina och goa de här ungdomarna. Det kommer att bli jättekul och alldeles... alldeles....underbart.
Men vadå? ....... Allvarligt vad kan hända? ..... Nä just det.
Det kommer att gå alldeles strålande. Bara kyrkoherden tar med sig betalkortet och kommer ihåg koden. Det är nog mest det jag oroar mig för.
Jo jag tänkte på Finspång.
Jag kom att tänka på Finspång idag. Ingen idé att förklara varför, det är bara sånt man gör ibland.
Jag tror inte jag har berättat om den gången jag åkte på blinddate dit. (Pappa, om du läser det här: bli inte upprörd, det var ju så länge sedan?)
Året var 1992 eller så. Jag hade suttit mååånga timmar på Heta Linjen och snackat med en kille som bodde just i Finspång. Han var heeela tre år äldre än jag (attraktivt, jag var liksom trött på smågrabbar i min egen ålder) och var alldeles galen i fotboll, hade smal slank kropp och svart hår, "lite svalligt" som han uttryckte det. Han sa att han inte hade några som helst problem med att få tjejer, det var snarare ett problem att skaka av sig dem på väg hem från pizzerian. Jojo, jag tackar tänkte jag, jag ska träffa en riktig heting minsann.
Jag fixade till mig som aldrig förr, det röda hårsvallet sprayades upp till oanade höjder och under bussresans oändliga färd mellan Linköping och Finspång granskade jag mina rödmålade läppar flera gånger med fickspegeln. Kanske jag skulle pussa bort överskottet på handen så det inte såg för spacklat ut? Man ville ju inte se ut att vara lätt på foten?!
Med rosakladdig hand stod jag så på Finspångs busstation. Hjärtat slog volter av nervositet. Han kunde ju vara yxmördare samtidigt som han var snygg. Jo då, tanken hade föresvävat mig, att jag som 16 åring skulle sluta livet i ett Finspångskt buskage utan huvud, men han lät ju så snyyygg på telefon, det här kunde ju vara mitt livs stora kärlek! Jag hade aldrig varit ihop med en fotbollskille, utan mest med såna typer i runda glasögon och omåttligt intresse för sjökort eller såna med svettiga nervösa händer och Breitlingklocka. Ja en hade rent av haft yllekofta, medlemsskap i Fältbiologerna och en el-allergisk mamma som bodde i husvagn i trädgården. Det var inga fotbollskillar inte.
Så kom han då. I en risig Volvo. Han hade svart hår.
Fast inte på huvet.... utan mer på sidorna... kring öronen liksom.
Han var då rakt inte tre år äldre än mig - snarare 13. Och att han gillade fotboll var det bara den svenska fotbollströjan som skvallrade om. Samt den fotbollsrunda magen under.
Jag stod kvar på stationen och vägrade följa med. Finspång var en besvikelse sanna mina ord.
Jag tror inte jag har berättat om den gången jag åkte på blinddate dit. (Pappa, om du läser det här: bli inte upprörd, det var ju så länge sedan?)
Året var 1992 eller så. Jag hade suttit mååånga timmar på Heta Linjen och snackat med en kille som bodde just i Finspång. Han var heeela tre år äldre än jag (attraktivt, jag var liksom trött på smågrabbar i min egen ålder) och var alldeles galen i fotboll, hade smal slank kropp och svart hår, "lite svalligt" som han uttryckte det. Han sa att han inte hade några som helst problem med att få tjejer, det var snarare ett problem att skaka av sig dem på väg hem från pizzerian. Jojo, jag tackar tänkte jag, jag ska träffa en riktig heting minsann.
Jag fixade till mig som aldrig förr, det röda hårsvallet sprayades upp till oanade höjder och under bussresans oändliga färd mellan Linköping och Finspång granskade jag mina rödmålade läppar flera gånger med fickspegeln. Kanske jag skulle pussa bort överskottet på handen så det inte såg för spacklat ut? Man ville ju inte se ut att vara lätt på foten?!
Med rosakladdig hand stod jag så på Finspångs busstation. Hjärtat slog volter av nervositet. Han kunde ju vara yxmördare samtidigt som han var snygg. Jo då, tanken hade föresvävat mig, att jag som 16 åring skulle sluta livet i ett Finspångskt buskage utan huvud, men han lät ju så snyyygg på telefon, det här kunde ju vara mitt livs stora kärlek! Jag hade aldrig varit ihop med en fotbollskille, utan mest med såna typer i runda glasögon och omåttligt intresse för sjökort eller såna med svettiga nervösa händer och Breitlingklocka. Ja en hade rent av haft yllekofta, medlemsskap i Fältbiologerna och en el-allergisk mamma som bodde i husvagn i trädgården. Det var inga fotbollskillar inte.
Så kom han då. I en risig Volvo. Han hade svart hår.
Fast inte på huvet.... utan mer på sidorna... kring öronen liksom.
Han var då rakt inte tre år äldre än mig - snarare 13. Och att han gillade fotboll var det bara den svenska fotbollströjan som skvallrade om. Samt den fotbollsrunda magen under.
Jag stod kvar på stationen och vägrade följa med. Finspång var en besvikelse sanna mina ord.
Må bra....mådde bra.....mår lite uäääää....
Idag mår jag bra! Eller mådde bra iallafall.
Kokade kronärtskocka och doppade i smält smör med citron.
Mums, jag njöt för fullt.
Det syrliga som gifter sig med det salta...söta...
När jag kommit in till mitten av buketten ser jag småsmå geléliknande ägg på bladen. Som lusägg liksom.
Nu känns det som om jag har lusbebisar som försöker klättra upp ur halsen på mig. Som i en skräckfilm.
Inbillning förstås, men iallafall - blääää!!!
Kokade kronärtskocka och doppade i smält smör med citron.
Mums, jag njöt för fullt.
Det syrliga som gifter sig med det salta...söta...
När jag kommit in till mitten av buketten ser jag småsmå geléliknande ägg på bladen. Som lusägg liksom.
Nu känns det som om jag har lusbebisar som försöker klättra upp ur halsen på mig. Som i en skräckfilm.
Inbillning förstås, men iallafall - blääää!!!
A voice from hell...
(Webmastern:)
Mailade och frågade hur Fru Furman mår, och fick följande svar...:
"Är på väg att bli bättre. Bara feber och hostan från helvetet kvar.
Och ja just det, influensavärk i alla leder jag äger. Men piggare än igår.
Nu: Palinka och kortaste godnattsagan ever.
Det här kan du klistra in och kopiera i bloggen, du är ju ändå webmaster liksom.
/Linda"
Bild känns överflödig, men jag gör ett försök och knåpar ihop nå't.
Mission completed.
Krya på dig! För h-e...
Den goda och tålmodiga mamman del 287
Jag har med stort tålamod och pricksäker pedagogik pysslat fram detta med mina söner idag.
Jag var storslagen som mamma i flera timmar. Vi limmade, klippte, plockade mossa och pinnar.... och jag var glad hela tiden. Nu förtjänar jag en cigg i mungipan och en flaska körsbärsvin framför Jerry Springer medan ungarna blir inlåsta framför Playstationet, men jag tror jag hoppar det och fortsätter i samma anda resten av dagen.