Det finns få saker som är så sårande som att lämna ut bitar av sig själv för att sedan få kritik kastat i sitt ansikte.
Jag kommer sent att glömma den gång jag skrev, inför Jesus Christ Superstarmusikalen med förra årets konfirmander, att jag tänkte ha sex med Ola Salo i en mörk gränd i Malmö och hur förvånade jag trodde att konfirmanderna skulle bli.
Allt var såklart skrivet på skämt (eftersom Ola inte ens skulle vilja ta på mig med en tång och jag skulle såklart inte heller vilja ta på honom................. med tång utan handgripligen -med massageolja.)
Den ångest man får när folk kritiserar utan att ens verkligen känna in humor och ironi är så tärande. Man ligger sömnlös och rannsakar sig själv, och varje gott ord man får i försvar är som en livlina just då. De som läser men håller käften och inte säger något sårar lika mycket som kritiken i sig självt.
Det är så lätt att sitta bakom sin skärm och anonymt kasta ur sig anklagelser eller tyckanden åt alla håll, man behöver ju inte ta ansvar.
Folk ska tänka sig för innan de sågar någons blogginlägg, förutom Katrin Zytomierskas, för hon ber om det, och får dessutom pengar för det!
Ironi och humor kan tolkas olika, men hårda ord sårar.
Familjeporträtt
Agaton, Sixten, Matilda, Filippa, Mamma och Pappa
Jag fortsätter att hänga ut mannen (om det verkar elakt så är det för att jag är sjuk och bitter)
Mannen har aldrig varit fåfäng på något vis.
Han går helst klädd i en piké, slitna jeans (gärna omoderna som får röven att se tantig ut) och fula skor som han bara behöver glida in i. (Fast han har snygga som står i hallen.)
Håret är dessvärre inget att göra något åt, det är som en Lars Adaktusson-light, en svart tunnare variant av nyhetsankarets snelugg. Det bara ligger där, man kan omöjligtvis göra något åt det. Redan de rumänska svartvita fotona från hans barndom skvallrar om vilket hopplöst hårfall han är. Det är säkert därför han aldrig varit särskilt intresserad av utseendet. Det där håret är verkligen ett problem.
Men så köpte han iallafall en ansiktskräm för män. LITE fjolligt för att vara han, men han gjorde det.
En ganska macho ansiktskräm visade det sig, om man klämmer sig av locket så här:
Lite som att skada sig när man snickrar. Krämen får godkänt.
Och ja, jag älskar honom naturligtvis så som han är. (Fast om man kunde skapa en frisyr på killen skulle det ju...äh skitsamma!)
Skotta skotta skotta skotta bort din sura min!
Vi brukar skratta åt hans böjelse för skottning. Det räcker med att det singlar ner några snöflingor från skyn så rusar han ut med skyffeln i högsta hugg, eller åtminstone kvasten.
Det känns som om äpplet inte fallit så långt från trädet.
Mannen har här fetisch-skottat som bara en Furman kan.
I stormens öga, en helt sann berättelse om bil i snö.
Men först tänkte jag ta grusvägssvängen ner till Bondens fru, fröken Elin eftersom hon fyllt år. Vi byter vinflaskor med varandra när vi fyller och nu skulle hon alltså få sin, en dag för sent, men iallafall.
Jag vet inte om ni märkt det, men det är ganska mycket snö i Sverige just nu. Men jag litar på att det finns folk med snöplog och slunga som sköter sitt jobb, även på småvägarna. Jag är en sån blåögd människa. Naiv skulle man kunna säga, eller rent utav dum i huvet, eftersom jag glömt bort att jag bor på en slätt som liknar en tundra i Sibirien. Således driver snön och bildar stora vallar oavsett om någon plogat där nyss. Det glömmer jag bort och sätter mig i bilen för att kasta in en god Barolo till födelsedagsbarnet.
Ganska snart märker jag att det inte kommer gå. Jag gasar lite, glider, tänker att det är bäst om jag kör lugnt istället, men då blir jag fast.
Nu jävlar ska jag fixa det här själv, jag ska gasa mig ur detta helvete på egen hand om jag så ska sitta här till natten. Jag backar, kör framåt, gasar, rycker i handbromsen, vinklar däcken åt alla håll man kan, men inget händer. Och jag som ska till Trehörna med. Paniken börjar komma, jag hatar att komma för sent eller att inte komma alls. (Hähähä, ni fattar va, hähähä)
Mannen är i Mjölby med Matilda som slagit av framtanden och jag sitter här. Det börjar mörkna.
Jag går ut och försöker i mina jumpaskor sparka bort snön kring däcken. Jag tog jumpaskor för att det brukar vara så välplogat i Trehörna och jag hade inte planerat att sitta i en driva hemma i Heda. Det når upp till knäna på mig och Puma lämpar sig inte. Samtidigt ringer mobilen flera gånger. "-Varför ringer folk just när jag har skit upp till midjan!?!" vrålar jag.
Jag fortsätter sparka kring däcken och det blåser helvete kring mig. Nästan storm. -"Helvete! KUUUUK! Jag hatar vinter"!!!! Skriker jag hysteriskt där vinden viner kring mina öron. Jag har såna öron som värker och spränger så fort man blåser kalluft på dem.
Om och om igen vrålar jag hur mycket jag hatar snö, att bilen är dum och framförallt: "KUUUK". Det är det mest arga jag kommer på. Just då ser jag en kvinna med hund som närmar sig. Hon har definitivt hört mig, så är det bara. -"Oj då. Jag kommer inte förbi va"? Säger hon med allvarlig min.
Hon tror att jag är en hulligan eller så vet hon vem jag är och ogillar att folk som jobbar i kyrkan pratar så. Jag muttrar att "här kommer man inte förbi för jag blockerar hela vägen". Hon vänder och jag tycker tom. att hunden tittar snett på mig. Den avskyr ovårdat språk. "Ful hund med bögig gångstil" tänker jag argt och hoppas att de inte bor här utan bara är på besök.
Jag sätter mig i bilen igen, svär lite till och försöker återigen gasa mig bort från snövallarna. Det går inte. Jag kan inte ens gå ut från min sida nu utan får klättra över till passagerarsidan för att ta mig ur. Går hem och skulle jag varit en seriefigur hade jag haft ett åskmoln över huvet.
Ringer hem till födelsedagsbarnet och Bonden svarar. Som en riddare kommer han snabbt i snöyran med sin stora traktor och tom. han håller på att köra fast. Han drar mig baklänges från vägen, efter att ha bett mig sitta i bilen och hålla ratten så däcken står rakt fram.
Jag styr åt alla vinklar - utom rakt. Bonden tycker att jag är trög, jag ser det på honom, han har fått dra mig medan jag bergis vred däcken så det blev motstånd istället.
Men han säger inget om det, som den riddare han är.
Denna gång tog jag ingen bild med mobilen, jag var alldeles för arg att se det komiska i det. Hade jag gjort en lapp till köket hade den sett ut så här.
Inte ens motionscykeln ledde till nåt kul.
Tänkte att idag kan det nog bli nåt kul att skriva om av den anledningen att jag gjort konditionstest på en motioncykel. Genom jobbet får vi göra våra egna hälsoprofiler med tester av olika slag. Men det gick bra, jag varken ramlade av eller tog ut mig för mycket.
Jag har inget att berätta. Mitt liv bara flyter på liksom. I väntan på att jag skriver något intressant kan ni väl gå in i arkivet och kolla in min ostbågsskola från februari förra året eller nåt annat. För här händer inget kul. Det måste bero på snön eller nåt.
Anna mun kaikki kästää
Har orkat packa väskor till morgondagens SiljaLinekryss till Helsingfors.
Gick en liten sväng och snodde med mig traktorsläps-tappad hö från vägen till vår kanin. Gav blåmesarna och en permanent påhälsande asfet koltrast mat. Jag var lite som djurens vän Fransiscus av Assisi idag kan man säga.
Helsingfors då. Vad ska jag säga? Sist jag var där frös jag till och med om musen, så fruktansvärt kallt var det. Det var som om trottoarens is steg upp mellan benen hur tätt ihop med benen jag än gick.
Dubbla trosor och en Koskenkorva borde råda bot om problemet uppkommer igen.
Kekkonen. Lever han ännu?
Aj aj aj
Jag ramlade på en isfläck igår när jag skulle hämta barnen från dagis och har nu ett blått arsle samt hjärnskakning. Mitt huvud känns som Astrosmurfs. Och man ska inte titta på TV eller sitta vid datorn då har jag fått veta. TV har funkat bra (6 timmar Jane Austen-film) men det här med datorn var inget bra. Jag blir yr och illamående av det. Därför skriver jag inte mer än så här.
Det är därför, jag lovar!
Helg igen!
Ja mina vänner så är det helg igen.
Jag går alltid runt på jobbet med en otålig rastlöshet på fredagarna, jag vill bara få komma hem. Och när jag kommer hem vet jag inte riktigt vad det var jag var så ivrig för.
Även om det är ledigt så ska ju maten lagas och Agaton ska kissa ner allt han kan eftersom han tydligen är född hundvalp. Han har tom. kissat ner sin Fjöken idag så hon fick åka hem och byta byxor. Det verkar han tycka är lite festligt, vilket jag inte tror Fjöken tyckte.
Utvecklingssamtal
Jag ska på utvecklingsamtal hos kyrkoherden om en timma. Vad ska jag säga?
Mina visioner är iallafall att gå ner 5 kg och spara till långt hår. Det borde räcka så.
Gissa Fru Furmans humör
Fröken Elins kräftsoppa och varma mackor med musslor... Ja vilket humör kan lilla mamma vara på idag?!?
Helgens hä-hä-händelser.
Lördagen gick i humorns tecken. Jodå förstår ni. Hembygdsföreningen bjöd på en resa till Linköping för att se "Hal som en ål" en sån där springa-i-dörrarna-fars. Det var älskare till höger och vänster som gömde sig i köket, under sängen och i badrummet. En massa tokiga missförstånd. Publiken skrattade sig fördärvad åt alla lustigheter. Och jag skrattade åt publiken. Det fanns en kvinna längre bak som måste haft Tena inkontinensskydd i trosan för annars kan man inte skratta så mycket och så obekymrat i så många timmar. Det fanns även en herre framför oss som skrattade "hä-hä-hääää" så han nästan kiknade. Själv kunde jag inte ens fnissa åt annat än just publiken. På slutet av föreställningen kom specialstjärnan, dragplåstret: Tina Leijonberg. Ja det var grejer det.
Ser ni gubben i svart skjorta? Det var han som skrattade "hä-hää-häää".
Nu sitter jag strandsatt här hemma med grabbarna och kan inte göra annat än jobba hemifrån. Uppgiften är att planera inför konfirmationslägret i april. Vi ska till Köpenhamn. Tips mottages tacksamt.