Jag måste ha musik i öronen när jag springer. Det är den som drar mig runt på nåt vis.

När det är extra tungt bläddrar jag fram den här låten.

 

 

 

Jag visualiserar mig själv springandes i filmen. Det spöregnar och mascaran rinner men jag är ändå skitsnygg. Jag gråter också , fast inte fulgråt utan bara lite diskreta tårar. Min gråa träningströja a'la agent är mörk av svett men bara på bröstet, inga sunkiga lökringar under armarna förstås. Jag är Hamiltons kollega fast vi har också inlett ett förhållande. Men Hamilton och jag har problem för jag är mitt i ett uppdrag som är så hemligstämplat att inte ens han får veta något. Och han tror att jag är otrogen eller så eftersom jag är så hemlighetsfull. Jag springer genom en hinderbana i ett rasande tempo och fortsätter på en skogsstig. Ibland smäller det av en explosion bakom mig för någon dumming från typ PKR försöker mörda mig där i skogen.Det är vemodigt och grått och jag är väldigt sammanbiten (fast fortfarande skitsnygg och inte ett dugg mörkröd i ansiktet.)

 

I slutet av stigen står Hamilton och väntar på mig och så slutar det såklart lyckligt.

 

Det är under det här tillfället det känns extra pinsamt när en bil kör förbi mig och jag sprätter till som ett neurotiskt rådjur för att jag blir rädd. Det känns som bilföraren sett igenom mina filmfantasier. Men jag viftar lite extra på armarna då som om jag liksom värmer upp medan jag springer för att släta över.  

 

I söndags hade vi inskrivning för våra konfirmander. 34 nykammade (nåja) 98-or hade anmält sig och jag tror de och deras föräldrar gillade det här lika mycket som jag. Collberg och Frössling gjorde det så bra. (Jag borde ha spelat in deras "The river" av Springsteen men då var jag så rörd att jag glömde bort det.)

Jag vet inte... men alltså ... jag känner ibland att jag saknar att sätta ord på mina tankar. Kanske jag börjar blogga igen. Det har gått 6 månader sedan sist jag skrev. Jag var ju så inne i mitt springande och ville absolut inte att bloggen skulle bli en tjatig träningsdagbok. Fortfarande springer jag och älskar det. Det har blivit ett gift, men ett bra gift. Jag har gått ner 10 kg och trivs mycket bättre med mig själv. (Nu var jag inte överviktig innan direkt, inte så folk vände sig om och stirrade, men jag vantrivdes.) Jag har fått så muskliga och fina ben att jag kan sitta och beundra dem långa stunder. Tills jag kommer på mig själv. Min inre röst säger att jag kommer drunkna i min egen spegelbild som han den där grekiska killen gjorde. Narcissus. Men jag tänker att det kan ju vara bra att gilla något hos sig själv. Som tex. ens ben.