Året är 2005. Dagen innan julafton och jag har åkt in till den lilla byn för att, citat: "köpa det lilla sista."  Min man tror det betyder några räkor som vi glömt köpa till toppningen av ägghalvorna och möjligtvis någon hyacint att dekorera fönstrena med.

Men på den tiden fanns Kerstins rum & kök. En söt liten butik med inredningsgrejer.

Jag går in där för jag har kommit på att vi inte har någon röd duk till julbordet. Det är en mänsklig rättighet att ha en röd duk när man är trebarnsmor och dessutom väntar sitt fjärde tänker jag.

Jo då, Kerstin hon har minsann en röd duk. Jag känner på den och den är i linne, kraftig men ändå så fin. Mörkröd och grann.

-"Det är 100% lin". Säger Kerstin.
-"Mmm", säger jag, "det känns."

-"Ser du den fina hålsömmen kring kanterna"? frågar Kerstin.
-"Ja, det är fint" Jag har redan bestämt mig, jag tycker inte hon behöver övertyga mig mer.

-"Den här duken kommer hålla i alla år, barnen kommer att minnas den från sina jular, att det var hemmets röda duk som mamma alltid plockade fram till jul". Men gud vad hon går på tänker jag, jag SKA köpa den.


-"Du kan ha den på sommaren med, med en vit spetsduk ovanpå, den blir jättefin att äta jordgubbar på då". Kerstin kan inte sluta, hon pepprar på med alla övertalningstricks hon kan, så här brukar hon inte hålla på tänker jag.
-"Men alltså, jag tar den." svarar jag bestämt så hon kan lägga ner sina försäljningsargument.
-"Du får tio % rabatt också" tillägger Kerstin. Jag plockar med något mer, typ ett litet kuddfodral, för att tydliggöra att jag minsann inte står på ruinens brant.

Det är dags att betala.

-"Med rabatten blir det 1295:- då" Kerstin står bakom sin kassapparat och ler.
Det känns som om jag plötsligt kissat på mig, fast jag blir inte varm utan kall istället. Det är inte ens säkert att jag har så mycket på kortet. Jag som bara skulle handla några räkstjärtar på Ica. Jag är alldeles för stolt för att säga "oj vad dyrt, då skiter jag i det" utan här gäller det bara att håva fram kortet och be en tyst bön.

Köpet går igenom. Och när jag kliver in genom dörren hemma ber jag ytterligare en bön. För mannen kommer att få dåndimpen när han får veta vad duken kostat. Jag tar ett djupt andetag och visar duken. Han ser på mitt fåniga flin att något är på tok.

Nåja, så här 5 år senare finns den röda duken fortfarande kvar och frågan är om inte Kerstin hade rätt. 

Men mannen kan inte låta bli att nämna mitt försvar jag hade den där dagen jag kom hem med den. -"Den blir jättefin med en vit spetsduk ovanpå på sommaren, barnen kommer att minnas den som mammas röda duk!"

Hålsöm minsann!

Ibland behövs det så lite för att känna lycka.

Det kan räcka med att lyckas skala en clementin i ett svep.

Ena dagen Florida, USA, nästa dag.... United Kingdom. Joho rå, idag kom ytterligare en vunnen auktion från Tradera.

Men idag är det från det aristokratiska England. Jag ska erkänna att jag inte blev lika entusiastisk över det jantelagsbruna paketet som dessutom var ganska medgånget. Tillplattat och skrynkligt. Men någon i röd ryttarkavaj och blanka stövlar har postat det.

Han har precis kommit hem från rävjakten över hedarna och nu tagit Land Rovern in till postkontoret. Lite sur över att ingen räv synts till, så han stannar till på The Happy Duck först för att trösta sig med en pint.

Det skulle bara stannat därvid, men så kom den rödhåriga Maggie med den silkeslena vita hyn fram till honom. Därför beställer han in ytterligare en pint. Bara för att få stå kvar. Han är ju gift, denna rävjagande godsägare. Men vem kan stå emot Maggie?

Fast hon är från enklare klass än han själv så kan hon föra sig som en riktig Lady. Förutom nu, när hon vårdslöst sätter sig på hans paket som ligger på barstolen bredvid. Han vågar först inte säga något, men så minns han att det faktiskt ligger ett Star Wars modellbygge i paketet som i sanningens namn är ganska ömtåligt. Han harklar sig och tar henne på axeln.

-Maggie darling, du sitter på mitt paket.

Han ser henne djupt i ögonen och försöker se allvarligare ut än vad han i verkligheten är. I själva verket är han knäsvag där hon sitter så nära. -"På ditt paket"? Svarar hon nonchalant och höjer ena ögonbrynet. Hon lyfter sakta på halva bakdelen så han precis kan dra undan paketet.

-Tack. Han lägger det bruna paketet på bardisken istället. Det är tillplattat, och han hoppas att hon inte ska märka det för då kanske hon blir generad och det vill han inte. Han vill ha henne så här som hon brukar vara, kaxig, självsäker och flirtig. Det är det som gör honom så svag.

En kort sekund fladdrar bilden av hans fru i huvudet på honom. Det är ingen vacker syn. Han försöker mentalt bläddra bort fruns glåmiga ansikte och hennes sneda gula tänder som han aldrig klarat av. Hennes sura uppsyn. Det är liksom som om han aldrig är god nog åt henne. Alltid något som hon surar över. Och då snörper hon med munnen på ett sätt så de där förbannade sneda tänderna sticker fram, precis som på en liten sork.

Han viftar bort tanken och tittar på den vackra Maggie som precis beställt in en Bloody Mary. Tänk om han kunde vrida tillbaka tiden till 1994 igen. Det var året han bestämde sig för att uppvakta frun, trots att hon redan då var ganska ful och tråkig. Han kunde bara inte bli kär i henne, men hon var klart godkänd av föräldrarna.

Han ville bara klara av det där med äktenskap så han kunde lägga energin på rävjakt istället. Rävar är lättare att jaga än kvinnor. Man behöver inte låtsas, spela, förställa sig.

Maggie pratar med pubägaren och han kan inte, trots att han står så nära, förstå vad de pratar om. Det är som om hela hans sinne blir berusat när hon är i hans närhet. Han försöker att komma in i deras samtal men det är omöjligt, så han koncentrerar sig på hennes doft istället.

Det är en blandning av Yorkshirepudding och lavendel han anar. Varför i helskotta luktar hon Yorkshirepudding, och hur luktar det egentligen?!? Han får inte ordning på sina tankar alls! Hon verkar inte lägga märke till honom alls längre så han sveper sitt glas och tar sitt paket.

Ute vid Land Rovern ångrar han sig för en stund. Men det blir bara så fånigt om han går tillbaka in igen. Nej nu måste paketet postas. Det ska till en Mrs Furman i Sverige.

Undrar vad portot blir?

Idag kom det ett vadderat kuvert i brevlådan. Jag hade vunnit en leksak på Tradera av en amerikan.

På kuvertet står det att det kommer från Orange Park, Florida.

FLOOORIIIIDA. Palmer och sand, övertränade solbrända människor på rullskridskor. Så långt från detta snöhelvete man kan komma.

-"Å älskling, från Florida"! Jag låter handen glida över det exotiska kuvertet. Det känns plastigt på ett utländskt sätt. Lättglidigt och lent. Svensk plast är mer som... typ Icakasse?

Mannen nickar och han verkar inte lika entusiastisk. -"Det är ett kuvert" svarar han kort.

-"Ja, men känn.... Och har du sett, det är Scotch... jag trodde de bara gjorde post-it lappar och tejp! I USA gör de visst VADDERADE KUVERT med"!

-"Ja. Jo"
-"Men lukta! Luktar det inte lite Florida"!?! Jag trycker upp kuvertet i ansiktet på honom.
-"Det luktar kuvert."  Han fortsätter att duka.


United States Postal Service minsann!


SCOTCH!

 
Den här etiketten har en amerikan boende i FLORIDA klistrat fast. Med sina händer. Och skrivit "toy." Han har sett min adress och tänkt "SWEDEN, quite exotic. I think they have polarbears there". Han kanske har läst mitt namn och försökt uttala det rätt. "Mrs. FÖRRMÄÄN"?

Jag tror han är afroamerikan med blåa postkläder. Han dricker säkert rootbeer och Cherry Coke till lunch. När han slutat jobbet tänker han cykla ner till beachen för att kolla alla heta brudar som hänger där. Hans mamma vill nämligen att han ska gifta sig i deras metodistkyrka och skaffa henne barnbarn som hon kan mata med sin berömda applepie med cinnamonsprinkle. Det finns inte en enda på deras avenue som inte lovprisat hennes fantastiska paj! Men han kommer inte hitta någon lämplig tjej där för de är inte i hans liga de där strandbrudarna..... Det finns en i hans församling som gillar honom, Glossy Marge, hon kallas så för sin glansiga hy. Men herregud, han kysste henne en gång och det var som om han smort in sig med vaselin efteråt. Det finns inte attraktion nog för att klara hennes talgkörtelproduktion utan att det vänder sig i magen på honom. Nej han kanske förblir ensam, fast han snart är 40 år och oskuld. 

Men han bor iallafall i FLORIDA.

Trååångt.... men lite kul är det allt!

Nej, nu är det inte roligt längre. En hårsmån från gråt. Linnet sitter som ett ålaskinn över dunjackan.


SÅ. Let's go. Marsmallowman on the way!

Vi hade lite otur igår. Först hyrde vi ett släp för att hämta en säng till Sixten. Halvvägs på motorvägen börjar folk blinka åt oss. Jaha, oj, det slår gnistor om släpets ena däck? Tokpunka och en fälg som ser ut som en halv soluppgång. Åka tillbaka och få ett nytt släp.

Sedan bär vi in sängen och mannen åker tillbaka med släpet till macken fast det är stängt bara för att jag ska slippa köra släp på morgonen. Men han dröjer tycker jag.

När han äntligen är hemma visar det sig att han kört av vägen i ishalkan och precis som Mc Gyver skulle gjort, har han endast med hjälp av isskrapan på bilden grävt sig fram igen.

Ganska blöt och frusen kommer han hem. Då är det bara en sak kvar: att fixa det stopp i toaletten som "någon" anlagt genom att torka röven med en hel toarulle.

Detta löser han med hjälp av en jättetjock elkabel som han böjer ner i holken. Efter det somnar han likt en död katt medan jag hänger tvätt.

Och den tvätten är ljusrosa. Eftersom jag "råkat" lägga i en röd badrumsmatta i vittvätten.

Demain il y a un autre jour.

Inte?!?



-Bra! För då är det inte mig det är fel på!

Jag beställde lite kläder från H&M och innan jag lade på luren ville telefonisten rabbla upp lite "speciaaalerbjudandeeeen" på bred Boråska. Det är väl klart man vill höra på det, så jag sa "ja".

Det är kul att lyssna på boråska. Det låter som om alla vore barn till Ingvar Carlsson. Jag sitter och blundar med luren i handen och fantiserar om hur telefonisten ser ut. I min hjärna har hon ett precis lika skoformat huvud som Ingvar. Eftersom hon brås på sin pappa. Hysteriskt kul. Tycker jag. 

Då var det bland annat en zebrarandig scarf till "speciaaalpriiis" som jag tänkte kunde vara värd 49.90.

Och här är den då, fast i leopard. Och i klänning.

Japp, lilla Razlah kom på besök.... så vi har julgransplundring redan idag!

Fast här var jag inte så tålmodig. Pihlograf-Elin fick fixa deghelvetet som bara gick sönder.



Men nu blev jag tålmodig.... en liten stund... Jag smälte socker och byggde ihop det hela. Samt såg till att både en matsked och en kniv fastnade i kastrullen. De bröt jag loss och kastade i ren frustration samtidigt som jag tömde resterna av det smälta sockret i soporna. (För att hälla det i avloppet i diskhon har jag redan testat en gång och det var inget bra alls.) Då brände jag fast soppåsen i kastrullen. Mannen är tålmodig, så han skrapade ren kastrullen från smält Icakasse och värmde upp kniv och sked så de blev rena igen.


Barnen har nu kompletterat det hela med Legoriddare som ju så bekant hör julen till....