Det här är framsidan på en liten folder som Agaton fick av tandläkaren i tisdags. Den innehåller pyssel och knåp med den här lilla maskoten som heter typ Tandelina. Är det bara jag som ser en eregerad penis när jag tittar på henne?


Erkänn att ni också ser det. För jag kan väl inte vara så sjuk?






Äh, jag förtydligar utifall ni inte alls förstår.

Filippa satt med geografiläxan härom dagen. Det var olika uppgifter som skulle fyllas i om Österrike.

Hon skulle limma in en kartbild och pricka ut de största städerna. Hon skulle också skriva några rader om vad man tillverkar där och nämna några kända österrikare.
-Mamma, hjälp mig, vad tillverkar man där? Och jag kan inga kända från Österrike!

Jag tänker och tänker... kan inte för mitt liv komma på... man åker ju mest genom den där gigantiska wienerschnitzeln så snabbt som möjligt för att komma till Ungern? Ja, om man inte åker skidor då.... 

-"Man kanske gör gökur och choklad"? försöker jag. "Och kända österrikare"? ...... -"Arnold Schwarzenegger du vet han i Terminator, han som är guvernör i Kalifonien nu"? ...... Jag tänker och tänker, man vill ju hjälpa sin unge...
-"Och...Adolf Hitler".... "och han Josef Fritzl, han som låste in sin dotter i källaren i en massa år och fick barn med henne".... men nu måste jag väl komma på någon vettig, typ en duktig slalomåkare kanske? Gernot Reinstadler som  som körde ihjäl sig i världskuppen -91 kan jag ju inte nämna?....."-Och hon Natasha Kampusch som blev kidnappad och inlåst i en källare"? Filippa ser skeptisk ut. Sedan kommer hon själv på Mozart.

Man får lätt en bild i huvet på ett psykopatiskt folk som gör gökur och choklad samt kidnappar barn. Lite som häxan i Hans och Greta.

Förlåt Österrike, förlåt.

Det är full rulle på debatten kring hur Vickan ska ta sig fram till altaret. Det finns de som gråter av irritation över att det ger fel signaler i ett jämställt Sverige att hålla sin gamla farsa i handen.

Själv skiter jag i vilket, det viktiga är att Sverige får uppmärksamhet, turism och valuta för pengarna genom giftermålet eftersom det kostar en del med kungar och sånt.


Här går jag in med min fina pappa. Kändes rätt då 2002, och känns fortfarande bra. Har inga men efter det.

Jag tycker att det finns viktigare saker att göra om man nu vill kämpa för jämställhet. Jag förundras över vilket liv det blir om detta, när vi samtidigt har en liten sinnessjuk elak mini-människa med jätteglajjer i form av Kim Jong il i Nordkorea som är rent livsfarlig.

Han sänker en sydkoreansk båt där 46 personer dör, och det finns tydliga bevis för att det är en nordkoreansk torped som gjort det. Då säger Sydkorea att -"Det där var väl dumt, varför gjorde ni så"? Och då svarar Nordkorea med lille Kim i spetsen: -"Det var inte vi, men om ni vidtar åtgärder för det här tänker vi starta ett krig, men det var inte vi alltså." Och den där lilla elaka Kim ligger i sin säkert alldeles för hårda säng och smider planer för hur han ska bomba sönder Sydkorea, landet söderut som han dessutom har flyttat gränsen i en helt vanlig torsdagskväll.

Det tycker jag är allvarligare. Eller att det läcker ut världsrekord-mycket råolja i mexicanska golfen genom oljeplattformsolyckan och att BP:s svenska "försvarare" Carl-Henric Svanberg bara skojar bort det på en miljökonferens som om det handlade om Byggare Bob som bara ska svetsa ihop ett litet hål så det blir bra sedan. Sånt tycker jag är viktigare än om Victoria håller farsan i handen 2 minuter den 19:e juni. Men det kanske bara är jag?



Som en liten elak minimänniska i verkstadsoverall står han och smider onda planer.

Mr Skinny testar poolen medan vattnet fylls på. Han tyckte att 14 grader var alldeles underbart.



Och så fick jag i vanlig ordning ett impulsryck vilket resulterade i att Mannen byggde ihop nåt av det vi hade liggande. Antagligen blir det lite kaprifol som får klättra och en stående ribbspaljé i bakkant. För att inte tala om alla tjusiga lyktor jag måste införskaffa!

Mannen fixar pommes, sallad och dukar bordet. Själv sköter jag de svåra och tunga grejerna, dvs. grillningen.

Jag och Mannen har inga hemligheter för varandra. Vi ventilerar allt.

Jag är inne på toaletten. Mannen äter frukost.

-Det är så konstigt, sista tiden är mitt skit som skogssniglar?
-Jaha, men kan det inte va nåt du ätit då?
-Vad skulle det va?
-Ja typ den där köttgrytan du gjorde med rödkål i?
-Min "danska gryta"? Den som såg ut som bajs?
-Ja? Kan det inte va den?


-Mäh, på pappret nu vart det grönt, du vet som den metallicgröna lacken som Mercedes hade på 70-talet?!?
-Det var väl inte metallic på 70-talet?
-Nej.... men som den gröna då, fast med metallic i!
-Vad har du ätit egentligen?!?

Det är verkligen bra trevligt att dela allt med någon. Som tex. bajskulör. 

Nu finns det de som flyger i taket och upprört utbrister att detta inte är en 70-tals merca utan en från 80-talet, men det här var vad jag kunde hitta.

Det är inte bara barnen som med iver berättar för alla de möter att vi har en hund inneboende.

Jag kommer på mig själv hur jag hittar passande samtalsämnen så jag kan få flika in vår fyrfota vän på ett naturligt sätt. Man vill ju inte avbryta ett samtal om jobbiga hudutslag eller matlagning med ett -"apropå det så har vi en hund hemma." Man är ju vuxen liksom.




Han är älskad Bengan. Vi får se om ungarna fortsätter att slåss om vem som ska gå ut på promenad med honom.... Jag har bara fått gå en gång. Då var klockan sju på morgonen. Det finns väldigt lite rättvisa i världen.

Vi har haft mycket goda vänner här i helgen. Ni vet hur det är när man får en varm känsla i magen av vissa människor. Så är det här.

En sak som bidrar till det är kanske förtroendet vi fått.

Vi är hundvakt till deras finfina Bengan. Han ska bo här i tre veckor för att vi ska få prova på livet med hund.



Bengan har precis gått en runda på 1 mil med Matilda. Helt slut är han. Imorgon är det fru Furmans tur att prova det här med...vad hette det? Promenad?

Jag har dammsugit och svabbat golvet i hela huset idag.

För att lattja till det hela lite drog jag igång en gammal Europeskiva på högsta volym. 

På spår 6 kommer låten "Open your heart". 

Plötsligt minns jag tydligt hur jag dansar tryckare till den på mitt 11-årsparty i gillestugan med Micke Petersson. Han var nog faktiskt den enda killen i byn som hade fler fräknar än jag.

Jag minns det som om det var igår, fast jag inte tänkt på det sedan dess. Vi står där tättintill varandra och vaggar som två pingviner. Micke är lite varmklibbig på ryggen efter att ha jagat runt med Thomas Frank och Ägget. Låten är onekligen en tryckare. Den är mjuk och fin. Joey Tempest undrar varför han och hans tjej inte kan prata med varandra som de gjorde förut, och att något är fel...han vill att hon ska öppna sitt hjärta och berätta...... Det är stämfyllda gitarrer och en aning sentimentalt. - Tills man kommer in 1:43 i låten.

Då blir det upptempo för hela slanten. Man kan inte vagga sakta när det blir värsta hårdrocken, det fattar alla.  Hjärnan arbetar för fullt, herregud, det känns så pinsamt. Vad ska vi ta oss till?

Ska vi släppa taget och gå till chipsskålarna, kanske lite nonchalant hälla upp lite mer Vira Blåtira i pappersmuggarna (som pinsamt nog hade Knatte Fnatte och Tjattemotiv.) Ska vi bara fortsätta dansa sakta som om inget hänt trots otakten, eller bara släppa kramgreppet och rocka loss för att sedan fortsätta tryckaren när Joey sjunger lugnt igen? 

Jag minns inte hur vi löste problemet, men jag kan fortfarande tycka att det var lite schizofrent att skriva en låt som både är lugn och snabb. Han måste ju ha förstått att många 11-åringar skulle stå i sin första tryckare och inte veta hur de skulle hantera den känsliga situationen? Jag och Micke löste det på nåt vis.

Jag tror vi sket i det och drack läsk istället. Ingen dum idé faktiskt.








Här kommer en annan gammal tryckare från den tiden. Den var tydlig, det var pingvinvagg rätt igenom. Okomplicerat.




Äh, vi drar en till! Den som inte vaggat till den här, och känt hur hjärtat slår hårt har sannerligen missat något!

Alltså, klockan var 6.25 så det där med blixtens vara eller inte stod inte riktigt klart för mig.

Ja idag var det dagen D och allt gick som på räls. Ni hittar inga finare konfirmander om ni skulle få för er att leta!



Sånt här gör att man för en stund förtränger att farmor precis dött, att diskmaskinen brunnit upp och att Mannen precis nu står 10 meter upp på en traktorskopa för att fälla en jättetall.

Jag vet att jag suger som bloggare, och har gjort så sedan ganska långt tillbaka.

Man ska ju som riktig bloggare lägga in en bild på sin avföring en gång i timman och skriva "look what I did" men jag har fan inte energin.

Jag är också så jäkla rädd för moralkakor från folk som vet hur en kyrklig människa "ska bete sig" eftersom jag vet att en del konfirmander hittat hit och kanske deras föräldrar. Sanningen är ju den att jag är en vanlig människa, fast jag tror på en högre makt.

Men jag lever. Men det är nätt och jämnt. När man har en konfirmation framför sig så är det så tok-jävla-mycket att göra och tänka på.

Just nu vaknar jag svettig på mornarna och tror att min dröm varit sann.  - Att konfirmationen ska vara 15 mil norrut och att jag glömt att informera om det.

Lika skönt varje gång jag inser att det bara var en mardröm. Men alltså, annars så mår jag finemang!