Många klagar över att deras män inte hjälper till hemma, eller åtminstone att de inte ser vad som behövs göras.

Jag har ett motsatt "problem". Min man är helt insnöad på att torka bordet länge och noga, att omorganisera det jag lagt in disken, eller att torka all ren disk med luddig handduk så den blir dammig istället. Han skulle hellre dö än att ställa in en halvblöt tallrik i skåpet.

Men det stora problemet är tvätten. Det började med att jag inte ville gå ner i tvättstugan i onödan efter att jag blivit klappad på armen av ett spöke när jag solade solarium där. (Jo då, det tricket funkade faktiskt och har gjort så i tre år nu.) Således fick han börja tvätta, och efter att jag lärt honom att man inte kan trycka in två par leriga termobyxor ihop med vita lakan så har det gått jättebra.

Vad jag vill komma till är att han börjar spåra ur. Det är som om han på allvar verkligen ska slå tvätthögen, det får inte finnas något kvar i källaren. Jag vet inte hur många gånger han nämner ordet "tvätt" i veckan. Ibland kommer han upp med den blåa Ikeakassen fylld av ren tvätt, pustandes som en idrottsman som precis kommit i mål. -"Pust, nu är det bara en kulörtvätt kvar! Puhhh"!

Den meningen innebär inte "titta hur effektiv jag är" som man lätt kan tro, utan den är till för att varna oss för att skita ner våra kläder. Eller för mig att förstå att det inte är läge att byta i allas sängar just nu. Han märker direkt om jag bytt tröja på Agaton utan att den varit tokskitig. En liten såsfläck är minsann inte skäl nog till att föräras en plats i smutshögen!

Han har på senare tid också börjat hänga längre stunder framför tvättmedelshyllan på Citygross. Där botaniserar han bland märkena. När Vanish kom på marknaden i sin chockrosa förpackning var hans lycka total. Äntligen en vän som förstod honom i hans kamp.

Jag har börjat smyga ner tvätt utan att passera tvättkorgen i badrummet i hopp om att han inte märker något. Men säg inget till honom. Lova.

Det står en man med tveksam dialekt i Nyhetsmorgon och påstår att jag ska klippa ner mina pelargoner.

Jag vet inte om jag ska lita på honom. Så jag skriver det i min facebookstatus.

Jo då, två personer kommenterar ganska snart att jag ska göra't. En menar till och med att jag ska ta sticklingar.

Där går min gräns. Jag måste få protestera, även om jag förstår att detta inte var ett tvång. Jag blir bara lite ettrig av ett sånt förslag.

Sticklingar är för de som har fyllt 40, minst. Eller som är förtidspensionerade och äger en katt som de behandlar som ett barn. Och som kan stå i fönstret långa stunder för att kolla om det går förbi någon.
Det är inga fördomar, det är fakta.


No fucking way!!!!

Det blåste en hel del igår kväll. Medan vi äntligen fick se Willy åka ut från Let's dance så smällde det till utanför. Imorse fick vi se var ljudet kom från...

Det är 5 år sedan vi rappade om huset för 100.000 kr. "Tjofaderittan" kan man säga.

Eller inte.

Två timmar.

Två timmar har jag umgåtts med min mamma idag. Det känns som om jag genomgått en cellgiftsbehandling. Helt dränerad på energi.

Det tamejfan klagas och knotas på den gnälligaste katrineholmskan ni bara kan tänka er, nonstop.

"-Jag är så ful i håret."
"-Ja men gå till frisören då."
"-Men de är ju alltid fullbokade tycker jag."

Tystnad. Jag rör om i koppen och tittar ut genom fönstret. Det är lika grått ute som i hennes sinne. Jag önskar att hon bara kunde säga ett vänligt ord, eller något positivt.


"-Uuuuusch vad jag ångrar att jag flyttade hit." Tung suck.
"-Men vi kan hjälpa dej att flytta tillbaks till förra stället."
"-Det säger du bara för att DU tycker det är kul att flytta."
"-Men ge dej, det är ju du som klagar, vi kan flytta dig och du vet ju att du inte behöver lyfta ett finger."
"-Nej jag är för gammal för att flytta."
"-Jaha, men nu måste jag åka tillbaks till jobbet hörrö."

Om min mamma har en aura så måste den vara grå.

Nu blir det sushi och en hink vin. Parce que je le vaux bien.

Favorit i repris, jag bara googlade på "surkärring".
Om det finns någon som tycker att det är lågt att blogga om sin morsa, så säger jag att det är lågt att vara morsa och vara en sån energitjuv.

Det är mitten av mars. Då är det vår, ja, nästan sommar.




Jag: -Blunda mot solen killar! Känner ni hur skönt värmen killar mot näsan?
Agaton: -Ja höj något, va äj dä?
J: -Det är bara ett flygplan, sola nu.
A: -Men vaj äj flygplanet?
J: -Uppe i luften såklart. Känner ni vad skönt det är när man ligger still i solen?
A: -Ja sej inte flygplanet. Vaj äj den?
J: -Uppe. Nu sitter vi tysta och njuter. 
A: -Nu sej jag den!!! Vajt ska den mamma?
J: -Men jag vet inte gubben. Nu solar vi.
A: -Men VAJT ska den mamma?
J: -Till Rhodos.
A: -Jaha till Jodos? Vajt liggej Jodos mamma?
J: -Långt borta. Nu solar vi.
A: -I Madagaskaj?
J: -Nej i Grekland.
A: -Vajt ä dä? 
J: -På ett ställe som heter Grekland.
A: -Jaha. Gjekland.




Nej men Sixten, inte fryser du väl om händerna?!?

Det ligger till på detta viset, att en konstnär vid namn Lars Vilks fick för sig att göra en karikatyr av profeten Mohammed, i form av en rondellhund.

Vi kan tycka att det är himla kul, smart, rebelliskt, kulturellt eller ja, vad som helst. Muslimer, som jag har förstått det, tycker inte det. De får inte avbilda sin profet. (Men att döpa sina barn efter honom går jättebra, Mohammed heter ju väldigt många, till skillnad från oss kristna som aldrig skulle drömma om att döpa våra söner till Gud, Jesus eller helig Ande. Jo, i Spanien kan man heta Jesus. Och ja, det fanns en kille i de tidiga Robinssonavsnitten som hette Jesus Persson, men annars... ni fattar.)

Nu gjorde Vilks en rondellhund av Mohammed, och hundar ses dessutom som ett orent djur i den delen av världen. Ingen bra match om man säger så. Vilks ber om stryk, särskilt efter alla turer kring danska tidningar och karikatyrer. Han kunde ha listat ut med arslet och en krita att det skulle bli liv i luckan.

Och liv i luckan är just vad det blev, Al Qaida gick ut med en belöning på 100.000 dollar till den som dödar Vilks. Och en dam i USA, Jihad Jane, som hon kallar sig, samordnar efter bästa förmåga ett gäng som vill döda den stackars skånska konstnären. Jihad Jane är förövrigt ett väldigt roligt namn. Lite som G.I Jane, den där apdåliga filmen där Demi Moore spelar en militärbrud som kämpar arslet av sig för att bli rättvist behandlad i marinkåren.

Detta har inget med religion att göra. Hade inte Vilks gjort en rondellhund med Mohammedhuvud så hade de hittat nån annan att döda. Det här är sjuka människor som vill se blod flyta. Jag tror det är kicken av att planera skiten de går i gång på, precis som gamla kåkfarar-rånare som nostalgiskt minns hur skönt det pirrade i magen när de sprang från banken med sportbagen full av kosing. 

Jag tror att de flesta muslimer med alla indianer i kanoten ogillar detta. De tycker att det var dumt gjort att larva sig med deras profet, men att han inte gjort sig sig förtjänt till döden.

Jag vill tro att de flesta inser att religion är till för att få människor att må bra, oavsett vilken tro man tillhör.

Om vi kan flyga till månen, operera isär siamesiska tvillingar (jättekomplicerat, jag har sett en dokumentär om det) och prata med varandra över Skype, så ska det väl inte vara så svårt att låta var och en tro på sitt, och respektera det?

Japp, 8:e mars. Upp till kamp kvinnor, eller låt bli. Jag väljer att låta bli.

Jag behöver verkligen inte en dag som osar "ååå det är VÅÅR dag, vi förtryckta, vi som offrande plockar upp skitiga kalsonger från golvet."


Jag ber er alla brudar, kärringar, tanter och tjejer och ja, även ni män, att läsa det HÄR. Alldeles alldeles underbart klokt skrivet!

Vi sitter i soffan hos min goda vän, djurvännen Katti. Det är jag, Katti, en i rullstol och resten arbetar som grisskötare. Ingen av oss är i närheten av lackloafers eller finbyxa som säljaren. Hon är lite fin i kanten, men försöker ändå vara lättsam. Den påklistrade hurtigheten är enbart påklistrad. Det är som ett Tupperwareparty ungefär, fast här ska frossas i ljus.

Konsulenten som hon kallar sig för, går in för detta med hela sin själ. Hon berättar öppenhjärtigt om hur hon minsann jobbat som administratöööör på bred östgötska. Så gick hon in i väggen och det enda som gjorde hennes liv värt att leva var visst ljuspartyn. ”-Jag såg ljuset tack vare ljuuusen” som hon så fyndigt uttrycker det och så skrattar hon åt sig själv. En vacker historia om hur hon nu till slut kan leva gott på att sälja sina ljus. De är dessutom förstås de bästa i hela världen och de brinner så länge att man nästan önskar att de ska släcka sig självt.

Vi får lukta på så många sorter att det snurrar i huvet på mig. Det är dofter som heter havsdis, ocean, regnskogsvattenfall, svart orchidé (som luktar såå exklusivt, kääänner ni?!? frågar hon entusiastiskt.) Jag gör mig tidigt ovän med henne eftersom jag skojar om hennes ljus men försöker att finna förlåtelse genom att berätta att veken på vanliga värmeljus i affären som jag köpt inte går att tända efter en utblåsning. Det gillar hon, men fortfarande är jag en nagel i ögat på henne. Hon visar upp de mest smaklösa ljushållarna jag sett på länge. Det är låtsassmide i krusiduller och glasgrejer som "ger ett underbaaart sken, ser ni vad feiint det lyser, och ännu bättre bleiir dä på en svart duk, gööörfeint alltså."

Framförallt tycker jag mig märka att hon ser ner på oss andra, vi är inte lika fina som hon, och hon har redan märkt att ingen här kommer att varken vilja eller ha råd att köpa de tacky osmakliga delfinljushållarna i låtsas brons eller den tokdyra glasburken ”som man kan fylla med mossa på vintern eller med feina glaskuler på sommarn, gärna blåa så dä blir en marinkänsla som ju ä såå poulääärt.”  Pricken över I:et är när hon tar fram paradpjäsen, två höga ljusstakar i grovborstad silverfärg med lila antikljus i. Det ser ut som vilka ljusstakar som helst, men hon vill ha 600 kr för dem. Jag kippar efter andan. Är hon allvarlig? 600?!? Hon märker att vi tycker det verkar dyrt. ”Silver och lila tillsammans visar att man ä reiik.” Hör jag rätt, sa hon verkligen det där? Menar hon att om man har ljusstakar i silver med lila ljus så verkar man rik?

Jag känner mig som Hannibal Lecter när han säger till Clarissa Starling att hon är en bondkanin i fina skor men med billig parfym. Nu är det jag som ser ner på henne.

Det är sedan dags att fylla i vad man ska ha, och en och annan har kommit dit för att få gratis fika, de tittar knappt i katalogen utan plockar åt sig Kattis vackra muffins istället.

Säljaren, eller förlåt, konsulenten menar jag, kommer in i köket och försöker se klämkäck ut, hon har redan förstått att det inte kommer att bli någon succé ikväll. Hennes BMW har dragit mer soppapengar hit än att det ska löna sig. I ren frustration gnäller hon över att Katti har för få lampor. Vi kan ju inte se när vi ska fylla i beställningarna. Jag myser. Och köper ett 12-pack värmeljus som luktar smultron, enbart för att vara snäll mot Katti som får ”en feiin värdinnegåva och ju mer vi handlar desto feiinare blir det.” Inte en enda sak till ska jag ha.

12 stycken värmeljus kostar dessutom 95 kr. Men så ska de ju klara att brinna hur många timmar som helst. Först skulle man bara ”trimma veken” (där kunde jag inte heller hålla käft) och trycka ner stearinet på kanterna samt tillbe företagets skapare Mabel Baker som levde i USA i början på 1900-talet och som enbart använde 100% vax. 

   

Det började tidigt, jag minns hur jag kollar på Mupparna och mamma har precis duschat mig för håret är blött. Det är de där två gnälliga gubbarna på balkongen i teatern som pratar på ett språk jag inte förstår. Ja engelska, men det visste jag ju inte då.

Jag börjar snurra håret runt pekfingret ända tills jag rullat fast fingret mot skalpen. Lirkar mig ur som om jag satt fast med fingret i en papiliott och tar tag i nästa hårtest. Snurrsnurrsnurr, ja så där håller jag på tills hela håret är ett enda fågelbo.

Jag har också en annan sak för mig fast bara när ingen ser. Jag suger på mina tår och tycker att det smakar salt. Jag minns fortfarande hur det känns att bli riven av sin egen stortånagel i gommen. Det är inget trevligt, men jag står för det. Och jag var 4.

Okej 5 då. Sen blev jag för o-vig.

Sedan har jag en kort period när jag inte kan kolla på TV utan att skrapa plack från tänderna med nageln. Så skitäckligt, och det är något jag idag helst inte vill kännas vid. Det var onödigt att jag ens sa det, nu kommer jag bli kallad äcklet på bynn.

Nu har vi kommit till min gymnasietid. Jag biter bort skinnet på insidan av kinderna så det blöder. Jag kan inte sluta måste bitabitabita, som en överenergisk hundvalp.

Jag biter naturligtvis också på naglarna (fingernaglarna). Det slutar jag inte med förrän efter barn nr 2. Nu river jag bort dem om jag är nervös.

Jag är nu framme vid nutid.

Just nu har jag en period då jag letar grova, lite krusiga hårstrån i skallen, de måste jag genast rycka ut. Alltså det är inte bara att sluta med det, utan det är som ett tics. Måste leta, krafsa, söka efter grova hår som liksom inte "platsar i laget". Detta innebär att man varje kväll skulle kunna samla så mycket hår nedanför soffan att det inte vore någon som helst svårighet att virka en sån där OS-mössa som alla vill ha.

Precis när jag trodde jag berättat allt, generat mig genom att så öppenhjärtligt visa mina äckelsidor, kom jag på att jag gillar att leta sårskorpor i huvet också.

Det är en ren fröjd att hitta en liten skorpa och försiktigt.....försiktigt lyfta den med nageln. Tappar man sedan bort skorpan i håret så den mycket väl kan hänga fullt synlig är paniken nära.

Den måste hittas!!! En lättnadens suck när man återfinner den. Som att finna det förlorade lammet liksom. Ja ni förstår själva va!?!

Håller ni också på med konstigheter när ni sitter still? Se så berätta nu!!!!