Året är 2005. Dagen innan julafton och jag har åkt in till den lilla byn för att, citat: "köpa det lilla sista."  Min man tror det betyder några räkor som vi glömt köpa till toppningen av ägghalvorna och möjligtvis någon hyacint att dekorera fönstrena med.

Men på den tiden fanns Kerstins rum & kök. En söt liten butik med inredningsgrejer.

Jag går in där för jag har kommit på att vi inte har någon röd duk till julbordet. Det är en mänsklig rättighet att ha en röd duk när man är trebarnsmor och dessutom väntar sitt fjärde tänker jag.

Jo då, Kerstin hon har minsann en röd duk. Jag känner på den och den är i linne, kraftig men ändå så fin. Mörkröd och grann.

-"Det är 100% lin". Säger Kerstin.
-"Mmm", säger jag, "det känns."

-"Ser du den fina hålsömmen kring kanterna"? frågar Kerstin.
-"Ja, det är fint" Jag har redan bestämt mig, jag tycker inte hon behöver övertyga mig mer.

-"Den här duken kommer hålla i alla år, barnen kommer att minnas den från sina jular, att det var hemmets röda duk som mamma alltid plockade fram till jul". Men gud vad hon går på tänker jag, jag SKA köpa den.


-"Du kan ha den på sommaren med, med en vit spetsduk ovanpå, den blir jättefin att äta jordgubbar på då". Kerstin kan inte sluta, hon pepprar på med alla övertalningstricks hon kan, så här brukar hon inte hålla på tänker jag.
-"Men alltså, jag tar den." svarar jag bestämt så hon kan lägga ner sina försäljningsargument.
-"Du får tio % rabatt också" tillägger Kerstin. Jag plockar med något mer, typ ett litet kuddfodral, för att tydliggöra att jag minsann inte står på ruinens brant.

Det är dags att betala.

-"Med rabatten blir det 1295:- då" Kerstin står bakom sin kassapparat och ler.
Det känns som om jag plötsligt kissat på mig, fast jag blir inte varm utan kall istället. Det är inte ens säkert att jag har så mycket på kortet. Jag som bara skulle handla några räkstjärtar på Ica. Jag är alldeles för stolt för att säga "oj vad dyrt, då skiter jag i det" utan här gäller det bara att håva fram kortet och be en tyst bön.

Köpet går igenom. Och när jag kliver in genom dörren hemma ber jag ytterligare en bön. För mannen kommer att få dåndimpen när han får veta vad duken kostat. Jag tar ett djupt andetag och visar duken. Han ser på mitt fåniga flin att något är på tok.

Nåja, så här 5 år senare finns den röda duken fortfarande kvar och frågan är om inte Kerstin hade rätt. 

Men mannen kan inte låta bli att nämna mitt försvar jag hade den där dagen jag kom hem med den. -"Den blir jättefin med en vit spetsduk ovanpå på sommaren, barnen kommer att minnas den som mammas röda duk!"

Hålsöm minsann!