Det sista jag hade förväntat mig av semestern var att jag skulle bli kär.

I en stad.

Som jag dessutom tyckt illa om. Utan anledning. Ungefär som folk som tycker illa om invandrare för att de egentligen bara är rädda för det okända och annorlunda.

Norrköping. Du var så fin igår. Klockan åtta på kvällen, solen som fortfarande vilade över gator och spår, den ljumma vinden, de spinkiga tonårstjejerna med guldskärp och platåskor som spottade på gatstenen, Lindens skyltfönster, alla kvällshungriga invandrare på Mc Donald's. Husen med sina födelseår på fasaden. Allt var som i en vacker fantasistad någonstans långt borta. Vi började prata om att bo där.

Det kan vara så enkelt att det bara är en vanlig sketen stad och att det var den första kvällen med sol och medelhavsljumma vindar jag känt på länge. Låt oss inte rota i det.


P.s Norrköping har en Busfabrik som är jättestor och dessutom finns massagestolar till de vuxna. Den i Linköping ter sig blek i jämförelse. D.s