Fru Furmans underbara blogg

Att ha många tänder:




Att nästan inte ha kvar några alls:




Att få det man verkligen önskat sig:




Att gå på klassfest efter att äntligen ha hittat ett par hela strumpbyxor:




Att veta vilken klass man kommer till i höst och känna sig trygg med nya klasskompisarna:

Foto:Pihlografen


Att ha en roll-up bag fylld med världens bästa produkter!



Jag känner hur jag återupptar kontrollen över mitt liv (låter drastiskt - jag vet), och hur jag börjar bli mentalt närvarande igen.

Jag har sprungit i ett hamsterhjul sista tiden och till slut gick det så fort att jag inte kunde njuta av något.

Vad tråkigt det är när man liksom ser allt i livet som ett tvång och bara ser fram emot nästa grej och nästa och nästa, men inte är här och nu. Har precis upptäckt att liljekonvaljen blommat ut och att det handlar om veckor innan smultronen går att äta.


Den här månaden var helt galen. Välkommen juni med lite andhämtning!

Maj är som det brukar vara. Helt överjävlig. Det är så mycket både på jobbet och på fritiden att man inte hinner med sig själv - eller bloggen.

Hemma ser det ut som ett sönderbombat Beirut, vi har påbörjat renovering i Filippas rum som aldrig tycks bli klar och byggdammet ligger som en grå hinna över hela undervåningen. För att inte tala om Bengans hår som kantar alla rum.

Det har varit konfirmation med återigen: ett fantastiskt gäng konfirmander, Agaton har fyllt 5, vi har haft 3x musikal med barnkörerna och ett första försäljningskliv in i Mary Kays makeupvärld, ja... och en bokad semester till Italien. 

Jag återkommer när jag hinner andas.

Hon som piercade mig i Köpenhamn såg ut som Shreks syster. Hon hade inplantat i form av bockhorn i pannan och orden "Horror" intatuerat med gröna slimebokstäver strax under hornen och små mörkblå fladdermöss över kindben och näsa. Piercingar i precis hela nyllet. Jag har nog aldrig sett någon med så mycket grejs i ansiktet. Men hon var extremt noga med hygienen och hon sa "-Du skal icke ta ud din legepiercing före din legeperiod, for det at den skal vaere til minst 3 uger" Det betyder att hon rådde mig till att inte byta min piercingstav förrän efter 3 veckor då det läkt (om jag skött mig efter reglerna på pappret.)

Men så, efter 2 veckor i fredags, tyckte jag att min stav var lite för lång och att den skrapar mot min tand, och emalj vill man ju ha kvar, så jag tog ur den och bytte till den lite kortare staven. Jag tänkte "inte stå över ett handfat-piercingkulan kan ramla i avloppet -gå till sovrumsspegeln istället"
Och där tappade jag kulan. Den rullade....rullade...och rullade till en golvspringa.

Och föll i.

Gästerna Elin och Emma blev tvugna att bryta upp en bit av sovrumsgolvet för att få tag på den. Fast den försvann ändå, dammsugaren till trots. Själv satt jag och försökte hålla kvar staven i hålet.

 

Efter att 1 kvaderatdecimeter brytits upp så upptäckte vi att den gamla kulan funkade på den nya kortare staven. Så glädjen var trots det stor, för den satt tajtare så den inte rörde min tand. Det här skulle nog bli bra!

Men så vaknade jag imorse.

Då upptäckte jag att plattan som sitter på insidan av munnen (4 mm bred) åkt in i själva köttet. Det hade blivit för trångt eftersom det inte är färdigläkt och så har den slinkit in under natten. Jag springer in till badrummet med bultande hjärta.




-Aaaaaaa! Attila!!!!! Med fingararna i munnen har jag vikt upp läppen för att se den försvunna plattan. -Gän haj ågt in!!!!! *den har åkt in!!!!*
Han flyger upp ur sängen, tvättar händerna och tar tag i min läpp som en erfaren kirurg (typ) vänder den ut och in och skådar eländet. Han trycker ner kulan för att få ut plattan men det är alldeles för svullet. Den har liksom växt in känns det som. Jag börjar få panik, ser framför mig vilka enorma inflammationer jag kan åka på och samtidigt bär jag på svår skam över att jag är 35 år och inte har förstånd till att följa skötselråd.

Vi går ner till köket där barnen sitter vid bordet för att äta frukost. Vi bestämmer oss för att ta tag i det innan jag börjar ge mig på en macka och jag har sköljt munnen med Listerin så det ska vara bakteriefritt. Han tvättar återigen sina händer och börjar trycka medan jag sliter tag i hans byxfickor av smärta. Han trycker och trycker och jag känner blod och varsmak i munnen men plattan stannar kvar inne i köttet. Tårarna sprutar och jag skriker. Sixten och Matilda blundar av skräck och ber till Gud.


Mannen ger upp. Jag gnyr något om att "de på medeltiden åtminstone fick sprit" och han ger mig 2 cl äcklig örtsprit som bara det kan ha ihjäl vem som helst. Sedan blir jag skickad till soffan där jag inte kan bjuda till motstånd som jag tydligen gjort i köket.

De där 2 centilitrarna gör sin verkan fort på fastande mage så jag liksom bara gapar. Han trycker ner mig och genom ett slags födsloskrik, ett riktigt primalljud från mitt innersta kommer den lilla plattan ut igen. Jag har fött. Genom läppen.

Nu ska jag lyssna på hon Skreks syrra, för hon visste nog vad hon pratade om.

Som tittar på prins William och tänker att han ser ut som en..........

Igår var det Skärtorsdag och det här är vad många i Heda fick se på sin farstukvist.



 
Ordet "skära" betyder att rena. För länge sedan lämnade de som hade syndat gemenskapen för botgöring på askonsdagen och de kom inte  tillbaka förrän på Skärtorsdagen då de ansågs rena igen. Jag undrar i mitt stilla sinne vilka som slank undan denna botgöring, vem är fri från synd liksom? Var drog man gränsen?

På Skärtorsdagen instiftades nattvarden genom Jesus sista påskmåltid med lärjungarna som han vandrat med i tre år. De var nog både chockade, besvikna och arga över att han skulle låta sig bli tillfångatagen och dödad. Skulle han bara ge upp så där?!? Och Jesus vände på steken, genom att ta tjänarens plats och tvätta lärjungarnas fötter. (Man låg ju till bords och luktade säkert inte blomma om foten efter att ha glidit runt i sandaler.) Den som vill vara främst ska tjäna de andra. Där återkommer tvättningen eller reningen.

Idag är det långfredag. Jesus dör på korset. Vi behöver inte längre lämna några offergåvor, för han är offret. Svårt att förstå, svårt att ta in, om man inte väljer att bara skita i det. Det sistnämnda är väl vanligast tror jag.

Förr skulle man bara sitta och ha tråkigt, TV:n visade ingenting och radion spelade sorgemusik. Ännu längre tillbaka så pinade folk sig själva genom att äta väldigt salt mat och sedan gå törstiga, eller lägga stenar i sina skor för att påminna sig om Jesus lidande. Så är det inte längre.

Men jag tror jag sätter mig i solen och "har tråkigt" som den rättrådiga person jag är.

Om jag inte bloggar på några dagar så har jag missat att berätta om den uppståndne Jesus, det är liksom örongodiset.

Jo, alltså: klockan 10.00 på fredagen åkte vi på konfirmandläger till Köpenhamn.

Det blev nattkyrka med dansk nattvardsmässa och vi hängde med ganska bra förutom när det gällde vilka psalmer vi skulle sjunga. Halvfjers blablabla någonting sjöng vi iallafall.

Vi övade inför konfirmationen och på lördagen blev det också både fritid och Tivoli. Och.... piercing. En konfirmand hade piercat sig i näsan.. en annan ovanför ljumsken (!)...en tredje i tungan.... en fjärde hade en stav genom örats ovandel.......

Söndagen spenderades i Svenska kyrkan i Köpenhamn. Mässa och därefter åter konfirmationsövning i form av rätt uppställning, bibelord och körsång.

Jag står i mittgången av kyrkan och skuttar runt som en gravt utvecklingstörd dirigent för att få dem att ta i mer och de sjunger så man får ståpäls. Kyrkoherden sitter och gråter.


Barnen i Svenska Gustafskyrkan/Köpenhamn hade byggt en kyrka av mjölkkartonger!




Ja just det: Främst DU Pappa, ta det lugnt nu.(Mamma har ingen dator och det är ju tur.) 

Jag har gjort något jag velat göra sedan jag var 17.


Jag piercade mig också. Inte tillsammans med konfirmanderna såklart, utan på egen hand, ganska spontant. Det var så lättillgängligt där på Ströget, piercingsalongerna fanns ju överallt! Jag var tvungen helt enkelt!

Och man kan ta bort den vid tillfällen då det inte passar sig. (Som när då? tänker jag, men iallafall.)



Sen kom jag hem: totalt slut i skallen, men med en fin söderballe som mannen byggde klart sent i höstas.

Har hunnit plantera lite....



Och viktigast av allt: Agaton har köpt sig en hatt. Han ser ut som Indiana Jones. Tycker han själv.

Imorgon åker jag till Köpenhamn med 35 ungdomar.

Jag VET således vad resfeber verkligen innebär.

Vi står och lagar den obligatoriska tacon här på fredagen. Spotify är på i köket och jag och mannen dansar loss till "On the Floor" men Jennifer Lopez och Pitbull, vi diggar samma som dottern. Fast vi dansar snyggare än hon.
Och så tänker man på när man själv var ung. Min pappa dansade inte.

Och han lyssnade på Victor Borge. Suck.

En jättestor lastbil utanför mitt fönster!

Det är den 1 april 1989. Jag går i 6:an och vi har varit på Omberg med hela skolan och tittat på grodor, eller ja, jag tror det var grodor.
Vi har haft med oss egen matsäck. Innan jag och mina kompisar cyklar hem för dagen kommer jag på att jag inte lyckats ordentligt med ett enda aprilskämt:
-"Kolla där!"
-"Vadå"?
-"En jättestor älg!"
-"A men eller hur, det går jag inte på"
-"Men där då, nu är det på riktigt, en räv!!!"
-"Nähä, det går jag inte heller på."

Så jag klurar lite och minns att jag har en tomat kvar i ryggsäcken som jag inte orkat äta.

Jag har också en fröken som jag inte riktigt kommer överens med. Vi klickar inte, som man säger. 

Hon har sin bil parkerad utanför skolan och jag kryper fram till den som en riktig agent nästan, medan kompisarna står på vakt. Jag trycker in tomaten långt in i avgasröret på hennes urblekta blå volvo.

Ger Viktoria och Linda en highfive och vi cyklar hemåt. Jag känner mig som aprilskämtens okrönta drottning där jag hojjar fram på min vita DBS med bockstyre. När jag nästan är hemma förbyts min triumf till ren skräck.

Tänk om alla avgaser går in i bilen nu, och fröken dör!?! Hela bilen kanske exploderar?!? Att fröken och jag inte klickar är en sak, men jag vill ju inte ha ihjäl henne!!!

Jag vänder om och cyklar så fort jag bara kan. Tramporna slår mot vristerna för jag tappar greppet mot sulorna, så bråttom har jag. Tänk om jag redan nu dödat min fröken!?!? Adrenalinet bankar i halsgropen och jag mår illa.

När jag kommer fram till skolan står bilen kvar. Jag springer fram och försöker peta ut tomaten men den sitter fast. Den sitter som berget!

Jag blir tvungen att gå in i lärarrummet och berätta, samt be om en gaffel för att få tag på tomaten.

Fröken står bakom mig på parkeringen och iakttar mig med armarna i kors. Det är nästan så hon otåligt stampar med främre delen av foten i marken så där som katten Toms ägare i Tom och Jerry gör när han gjort nåt hyss. 

Jag får till slut ut tomaten i rinniga smådelar. Det rinner saft med gula kärnor ur avgasröret. Fröken säger åt mig att det var ett dåligt skämt och jag cyklar skamset hem.

Roligare var det idag när jag säger till barnen:
-"Idag blir det inte tacos fast det är fredag."
Sixten ser sur ut
-"Näää, varför inteeee"?!
-"För fiskbilen kommer idag och jag tänkte köpa piraya. Det är så sällan de har det, och jag vet att vi åt fisk igår, men piraya är ju en delikatess, bara man inte äter de sylvassa tänderna."
Filippa tittar fram från sitt rum med rougeborsten i handen, jag ser att hon inte genomskådat mig och adrenalinet ökar.
-"Jag har nog hört talas om att det ska va rätt gott" säger hon eftertänksamt.

Jag studsar upp ur soffan, -"HAHA, APRIL APRIL"!!!!!!

Ett stycke piratkalas och ett övernattningsparty, svärföräldrarna på lördagen och delar av resterande släkten på söndagen...... inte undra på att man är lite seg i knoppen efteråt.

Så pass seg att jag klev in i fel bil på Icas parkering idag. Det luktade väldigt mycket rök när jag klev in och satte mig med min kasse. Konstigt..... jag som inte röker och framförallt inte i bilen..... Innan jag ens försökt starta upptäcker jag att jag sitter i en helt annan bil.

Men den hade iallafall samma färg som min.

Jo Sixten fyllde 7 igår. Så idag blir det piratkalas för hans klass, jag hinner vara hemma 1 timma efter jobbet innan det kör igång. Och jag har inte förberett något. Som om det inte vore nog så ska Matilda ha övernattningsparty samtidigt.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där, jag antar att det var en sån där "slå två flugor i en smäll-tanke" som jag hade när jag gjorde inbjudningarna. 

I skrivande stund har jag mer en "var kan jag få tag i sobril utan recept-tanke."

Den här vintern har varit lång.

Vissa dagar känns det som om jag nätt och jämnt har näsborrarna ovanför vattenytan, bara någon millimeter kvar innan jag sjunker och drunknar.

Allt känns tungt. Precis allt. Jobbet. Komma hem. Att först lista ut vad man ska äta och sedan laga det. Plocka in i diskmaskinen. Plocka ur diskmaskinen. Torka bordet med sur trasa. Läsa saga. Förhöra läxor. Tjata. Handla. Komma hem och komma på allt man glömt. Sura över att man bor på landet så man inte kan promenera tillbaks till Ica utan måste sätta sig i sin bil som vid varje start säger "-snart, snart, när som helst, kommer jag lägga av och det kommer bli en kall morgon när du har bråttom till dagis och jobbet, ja rent av en morgon när du försovit dig till ett viktigt möte." Precis allt. Det är tungt att hitta lusten till att älska, tungt att gå ut med Bengan. Det är tungt att vika tvätt. Att städa. Man tänker "SKA DET VARA SÅ HÄR? BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR? BLEV JAG SATT TILL VÄRLDEN FÖR ATT SPRINGA I DET HÄR FÖRBANNADE EKORRHJULET? Att orka vara en bra mamma. Att vara en fru som inte tjurar och gapar (som helst ska vara kåt ibland.) Man tror att ett glas vin här och ett glas vin där ska sätta guldkant, men till slut kan inte ens ett fint aromrikt Amaronevin hjälpa.

Men så vet man ju. Man vet att man har det SÅ JÄVLA BRA. Egentligen.

Jag har ett jobb som ger mig massor- om jag bara tänker efter. Jag har en bunt friska fina kärleksfulla barn, jag har en man som älskar mig fast jag skällde ut honom efter noter när han köpte hem OLW-chips när han "borde veta" att jag bara äter Estrella.
Jag bor i ett fint hus som inte står på jordbävningshotad mark. Mitt land styrs inte av en galen diktator. Ja men ni vet, man har ju en massa att vara glad för. Egentligen. Och så är allt ändå så TUNGT.


Det är som med 50-skylten som står 10 meter utanför mitt fönster på jobbet. Jag har suttit mitt framför den i snart 10 år.

Och jag upptäckte den först idag.

 
Man har allt framför näsan, men ser det inte.

Små grytor har också öron....



Det sista fick hon faktiskt omgående sudda ut!

Varje dag dör 16 000 barn runt om i världen pga svält. Alla kan vi göra något, ärkebiskopen tillexempel, säljer sin teservis på Tradera.