Jag har något jag behöver berätta. Ni vet när man går och bär på en grej som tynger och som tar onödigt med plats i hjärta, hjärna och mage.

Jag gjorde en grej i måndags som jag skäms jättemycket för. Det hade varit föga häpnadsväckande om saken jag gjorde var utförd av en snorunge med sydstatarflagga över sängen och som typ avgudar Jean Claude Van Damme. Men att jag gjorde som jag gjorde, det tror jag även var oväntat för er. 

 

Vi har ett gäng kråkor som brukar konferera utanför vårt sovrumsfönster varje morgon vid sju och de för ett himla liv, men inte nog med det, de hackar även sönder putsen på huset. Så vi lånade svärfars luftgevär. En kråka skulle avrättas, hängas upp och således skrämma bort de andra. Bra så.

På baksidan av huset har vi hängt upp fågelmat i trädet och där träffas de allihop, blåmesarna, gråsparvarna, hackspettarna, pilfinkarna och kråkorna. (Jag kan ha glömt några arter, men de läser inte bloggen så jag tror inte de blir sura.) Mannen hade öppnat köksfönstret som vetter åt trädet och laddat luftgeväret. När första bästa kråka landat vid fågelmaten skulle den döden dö.

 

Jag tycker det börjar bli kallt i köket och tar upp geväret, ställer mig i fönstret och väntar. Ingen kråka, och jag som fryser så. Jag kikar in i siktet bara för skojs skull och ser en gråsparv på en gren. Han ser trivsamt mullig ut. Han är mitt i siktet, jag har liksom krysset på hans bröst. Gud vilken bra sikt jag har. Vad klart jag ser! 

Tänk om man skulle trycka av? Ibland tänker man ju skitdumma tankar men oftast försvinner de fort. Ja usch vad elakt.

 

Jag blir så sugen på att skjuta. Kan inte nån himla kråka komma snart?!? Huuu så kallt det är i köket nu. Ingen kråka. Men i trädet sitter gråsparven kvar, och han har lite kompisar där med. Jag kikar in i siktet igen. Tänk om man bara kunde trycka av? Den skulle bli rädd och flyga iväg, men vad gör väl det? Runar kunde ju? Jag vill bara stänga fönstret och fortsätta baka bröd nu. Förresten är det inte bra om det drar kring en jäsande deg har jag hört. Gråsparven mitt i siktet. Jag trycker av. Pang.

Ett skott. På en sekund förändrar sig det gemytliga fågelträdet till något helt annat. Fyra döda gråsparvar.

De måste ha suttit precis bakom varandra. Blod på snön. Jag tror inte mina ögon. Med ett skott har jag släckt livet på fyra levande varelser.

 

 

Jag tar snabbt på mig stövlarna och springer ut till trädet. Ser massakern efter mitt dåd. Jag börjar hysteri-gråta och grips av panik. VEM är jag? HUR kan JAG göra något sånt här? JAG: en kyrkans kvinna som bubblar om hur snäll Jesus var? Jag känner mig som en amerikansk skolmördare. En gråsparv rör sig i en blodfläck och jag gallskriker efter mannen som står och tittar på sin fru som lekt Rambo. Han avslutar livet för den skadade fågeln och plockar upp mina offer i en plastkasse. Jag skäms så förfärligt över vad jag gjort och tackar Gud för att inte barnen sett mig. Fast på övervåningen i ett av fönstrena står en av döttrarna med sin kompis och ser ut över förödelsen. Och i köksfönstret står ytterligare en dotter. De tittar allihop på den hysteriska fågelmörderskan som storgråter i sina rosa Hunterstövlar. Hunter var det ja.