Jag är 22 år. Har haft anorexi och depressionen från helvetet för bara ett år sedan ungefär. De senaste två åren har varit helt galna, fruktansvärda och inte alls som jag trott att livet skulle bli efter studenten. Livet visade sig vara tuffare än vad jag någonsin drömt om, jag har blivit så sviken, sårad och utnyttjad att jag flera gånger försökt ta slut på allt.

Jag och min kille har varit ett par i 1 år och tre månader. Han är det första trygga och stabila jag haft i mitt liv, någonsin. Efter bara en vecka från vårt första möte är vi sambo. Efter 6 månader blir jag gravid. Såklart blir ingen i familjen särskilt överlycklig när jag meddelar att jag är gravid. HUR ska det här gå?!? Linda som just varit så skör, så labil, så..... rörig?

Vi åker in till BB för jag har återigen en blödning vilket jag haft från och till under hela graviditeten. Jag har gått över två dagar och haft en del värkar, men hur mycket ska det kännas innan man åker in? Vid första undersökningen är jag öppen 3 cm och barnmorskan säger glatt att i kväll eller i natt kommer det nog en bebis. Vi blir förväntansfulla och fnittriga. Det är dags!

Jag får värkstimulerande dropp och vi går ut i skogen bakom Södertäljes sjukhus. Vi tar oss fram på smala stigar bland träden som börjat bli gula. Det är milt och skönt ute. Då och då kommer en värk och jag lutar mig mot Attila och pustar.

Senare på kvällen går vi ut till korvkiosken och köper varsin tunnbrödrulle med räksallad. Jag är så hungrig men kan ändå inte få i mig mer än halva för nu börjar värkarna tillta.

Under natten händer inget och jag öppnar mig inte mer. Dagen därpå tar de hål på hinnan så vattnet går. Då är klockan 15 men Attila måste åka hem en kortis för att sälja vår bil som varit ute på annons. Köparen har åkt ända från Småland och han måste vara hemma och möta upp killen.

Vid 16 börjar det göra riktigt ont, jag får andas in lustgas och äntligen är han tillbaka. Barnmorskan har ringt efter honom eftersom värkarna tätnat. Jag får för mig att jag vill ha en mazarin, men nu får jag inte äta något. Och bra är väl det eftersom jag spyr en del. Envist ropar jag efter mazarin i lustgasmasken iallafall.

Jag tänker att jag faktiskt dör. Det är som att bli överkörd av ett tåg om och om igen. Jag som längtat efter döden så många gånger under de månader när jag mått som värst...Och NU ska jag verkligen dö, nu när det har vänt, när jag hittat världens bästa kille och ska bli mamma....så typiskt!

Timmarna försvinner som i en dimma och jag andas in på tok för mycket lustgas. Min näsa är svart av masken som på den tiden var av svart gummi, idag är de transparenta. Jag ser ut som en sotarlärling på våra kort från BB.

Ett tag är jag inne i en dröm där allt är grönt. Jag är på ett tivoli i en sån där klassisk karusell med hästar. Plötsligt är Attila borta och jag ropar efter honom. Han är inte här! Någon slår mig på kinderna så jag ska vakna till och då står han där och säger att han varit hos mig hela tiden.

Klockan slår över till 12 och det har blivit den 25:e september. Jag har en almanacka med såna blad som man river av för varje dag mittemot sängen. Jag gapar att de måste riva bort 24:an så det blir rätt dag. Det tycker barnmorska är onödigt just nu för det finns annat att "pyssla" med men jag blir argsint och hon lyder.

Jag står på knä och hänger över sängens huvuddel och håller hårt i Attilas händer. Så hårt att kanylen ur handen åker ur och han blir helt nerstänkt av blod. Han ser ut som en slaktare.

Nu är det 12 timmar sedan vattnet gått och värkarna tagit fart men ändå vill barnet inte komma. Sammanlagt har vi varit på BB i 36 timmar. Då och då kvider jag "mazariiiin!"

Plötsligt går hjärtljuden ner och de tvingar ner mig på sidan fast jag absolut inte vill. Någon håller upp mitt ena ben och någon annan trycker på min mage och jag tänker att nu dör jag på riktigt, inte bara så där som man säger i tid och otid.

Det är tyst och koncentrerat i rummet. Och så hör jag ett barnskrik.

Någon är riktigt förbannad.

Någon är Filippa Furman med kolsvart hår och runda kinder.

Filippa som vände upp och ner på hela mitt liv. Det blev meningsfullt.

Grattis älskade Filippa 12 år!

Med gott självförtroende gick jag till tandläkaren i morse. Jag hade slitit med tandtråd hela kvällen och borstat så noga att de säkert skulle lovprisa min munhygien. Dessutom har jag ganska snygga tänder, framifrån iallafall.

Först skulle tandsköterskan Ingela ta kort på tänderna. Vi kommer snabbt överens, hon är rolig och lättsam. Jag säger att jag bara ska fixa till frisyren innan hon knäpper av en plåt. Vi skrattar och skojar. Hon berättar som i förtroende att hon avskyr just den här årstiden, att hon längtar tillbaks till sommaren.

Men så surnar hon plötsligt till efter att ha tittat genom munnen. -"Du......använder du tandtråd?"

Alltså det blir bara pinsamt om jag som 34-åring försöker ljuga inför proffs. Ärlighet varar längst så är det bara.

-"Nej. Men igår gjorde jag det. - Asmycket."
-"Du är inflammerad här bak i tandköttet."
-"Mä a ha inte ont a jä" (hon håller på i gapet fast hon såg att jag precis skulle svara, jag får liksom inte ens chans att försvara mig. Vad hände med den så trevliga Ingela?!?)

Nu kommer Bengt-Olof in.

Det här är tandläkaren som ser ut som en massmördare. Han har isblåa varg-psykopatögon som han helt ogenerat borrar in i ens blick varje gång han pratar. Jag använder bara den blicken om jag är riktigt berusad eller om jag försöker se förföriskt sexig ut, men det var typ 13 år sedan sist.

Bengt-Olof älskar att ställa en mot väggen. När barnen är hos honom blir vi korsförhörda om vilken tandkräm vi använder (den får inte innehålla mindre än 145 ppm fluor), hur ofta barnen får saft eller om jag tror russin är bättre än godis för tänderna. Då har jag lärt mig att säga att "russin är lika sött och dumt mot tänderna - men nyttigare för kroppen". Det gillar han. 

Han tittar snabbt in i truten på mig, konstaterar något, och så rullar han bakåt på sin stol en bit bort med armarna i kors. Så börjar han att borra. Borra sin psykopatblick in i mina osäkra ögon. Jag flackar runt med blicken medan jag ligger i en alldeles fantastiskt obekväm ställning. Den starka lampan lyser mitt i ansiktet på mig.

-"Linda. Hur ofta använder du tandtråd?"
-"Aldrig, mer än innan jag ska till dig." Jag tänker inte ljuga. Ärlighet varar längst. Tjuren vid hornen, tänker jag och känner mig rebellisk och modig.
-"Varför bara då?"
-"För att jag är lat, slarvig och alldeles förfärlig." Jag flinar men känner på en gång att Bengt-Olof inte är road. Han ser ner på dem som inte använder tandtråd och jag är en dålig människa. Jag är bara en liten daggmask som sitter på hans krok av onåd.

-"Varför tror du att man ska använda tandtråd?" Han ställer frågan; inte på rutin eller med slentrian i rösten, utan nejnej, med en klurig ton som om han verkligen ställer en svår fråga.
-"Därför att den tar bort plack och skit mellan tänderna."
-"Och varför är det så viktigt då?" Nu tittar han ut genom fönstret, han verkar dölja en stor dos ilska. Jag tror att han helst av allt skulle vilja göra mig illa. Han har precis samma ansiktsuttryck som Johan Rabeus innan han ska slå sin styvson i Jan Guillous Ondskan. Men jag har ju Ingela här. Han kan inget göra.
-"För att det inte ska inflammeras."
-"VAD inflammeras?"
-"Ehh...(jag vill inte att han ska se mig som en liten mask, jag måste svara rätt, fan Linda -TÄNK!) Tandköttet?


-"Varför är det så farligt då?" Jag börjar flina för det här liknar ett militärt gisslandrama. Jag i en bunker med förhörslampan rätt i ögonen och en massa kniviga frågor.
-"För att jag kanske kan tappa tänderna till slut?" Det börjar bli svårare och svårare nu.
-"Just det - tandlossning. Och varför får man tandlossning?"
-"För att man inte använt tandtråd?"
-"Ja, ha-ha! (han artighetsskrattar, inget annat) Men vad är det som hänt tror du"?
-"Bakterier har gått in och typ...frätt på tanden?" Herregud, är jag på disputation på tandläkarhögskolan eller?
-"Vet du vad bakterierna lever av, vad de.....(konstpaus från hans sida)..... äter?"
-"Tänder?" Försöker jag. Kan han inte ge sig snart? Om han bara släpper mig så ska jag använda tandtråd varje dag tills jag dör, bara jag får gå.

Det har nu snart gått en timma.
-"De här bakterierna äter ben. I ditt käkben. (Konstpaus igen, han njuter av att skrämmas.) Det gör att dina tänder sjunker ner i benet och snart kommer du få djupa fickor kring tänderna, och då kan vi inte stoppa processen, då lossnar de.....och det är inte ens säkert att man märker något till en början."
-"Jaha, precis som klamydia"? Hör jag mig själv säga. Jag vill också verka lite kunnig. Han blir tyst, tittar på Ingela, som inte ens hon skrattar. Hon som var så skojfrisk i början.
-"Ja det vet jag inget om." svarar Bengt-Olof torrt.
-"Alltså inte jag heller, jag har bara HÖRT att man kan ha det utan att veta om det...precis som pågående tandlossning alltså..." försöker jag.

Bengt-Olof tar fram en "placker" som ser ut som en liten tungskrapa fast med en bit tandtråd på. Sedan sätter han igång att okontrollerat trycka in den mellan mina tänder tills det faktiskt kommer blod på mina läppar. Han går loss på mig totalt, ursinnigt sliter han med tråden och släpper ut alla sina aggressioner. No mercy.

Jag tittar på Ingela, snälla Ingela, hjälp mig! Påminn honom om att andra patienter väntar. Gör nåt Ingela! Men Ingela har vänt sig bort och låtsas vara upptagen med några papper.

Fortfarande är jag som i chock.

Tandläkaren imorgon. 

2½ år sedan sist och så står man här då med panik i ögonen och drar med tandtråden som om tandstenen skulle försvinna av det. Mest blöder det och gör ont, och käftis kommer definitivt att märka hur hysteriskt jag gnidit med min vaxade tråd som jag köpt i dag.

Vem försöker jag lura liksom?

Sedan i maj har vi handdiskat.

Det är ju inte klokt. När vi nu installerat denna känner jag mig som en afrikansk kvinna som äntligen fått vattenbrunn till sin by.

Jag hade fått svampstället av Dalmasen.

Han är en sån fin människa att han GAV bort det. Således skulle jag i torsdags återvända till hans, ja numera MINA gömmor.

Jag svänger in med bilen på rätt skogsväg. Ivrig på att få springa rätt på det gyllene guldet, jag kan precis minnas hur det såg ut där de växte. Jag ser framför mig det diket där han hade tagit ett långt steg ut i skogen och sedan var det ju bara att gå rakt i nordvästlig riktning. Jo då, en inre kompass i huvudet har jag minsann!

Men… var hade han stannat bilen? Jag har nog åkt för långt? Inte svängde väl vägen? 

Äsch, jag kommer hitta ändå, alltså platserna sitter som fastsvetsade i mitt minne, jag minns den där gläntan tillexempel, där kantarellerna stått i så perfekta grupperingar. Jag kommer att hitta. (Även om GPS-koordinaterna över fyndplatserna inte sparats i mobilen.)

Jag tar min papperskasse under armen och tänker att det är som en crash and grab-kupp det här, så busenkelt att bara kliva in på de rätta ställena, plocka och dra sig mot bilen igen. Nästan fusk faktiskt.

Men…. Inte var det väl ett motionsspår HÄR!?! Jag måste nog längre in i skogen… åt nordost liksom….. DÅ blir det rätt.

Plötsligt väser det till under min sko. Jag håller just på att trampa på en huggorm! Jo det är sant, en HUGGORM! Jag skriker till och ramlar nästan baklänges medan ormen kastar en elak, ond och jävligt stöddig blick på mig. Jag ska aldrig mer säga att jag är mer rädd för spindlar än för ormar, det tar jag tillbaka på en gång.

Jag står plötsligt nästan i någons trädgård och känner mig dum. HUR kan man INTE hitta platserna i den här förhållandevis lilla skogen? Dalmasen kunde knappast varit mer tydlig när han visade oss runt. Jag känner inte alls igen mig, och dessutom ser jag ormar överallt, alla grenar väser åt mig, alla stenar har säkerligen en argsint orm under sig som bara väntar på att få kasta sig fram.

Nu är jag inne i en tät-tät uttorkad brun granskog som river mig i ansiktet och huvudet. Bara vildsvinen kan ta sig in här och böka, jag får huka mig för att ta mig fram. Jag tänker att om Dalmasen såg mig nu skulle han uppgivet skaka på huvudet så där som Baloo gör när Mowgli ska visa hur en arg björn ryter fast det mest låter som en liten katt.

Jag ger upp. Innan jag tar mig upp på vägen för att hitta bilen fyller jag min papperskasse med torra löv så det ska se ut som jag hittat svamp om jag möter någon. Det känns så dumt annars. Som om det syns att jag går där med lång näsa. Och tur är att jag gör det, för mot mig kommer två pensionärer med gångstavar.

Vinden tar tag i min kasse så den vajar lite och jag tänker att den inte borde göra det om den varit full med svamp. Jag försöker trycka kassen mot mitt ben. Om de stannar för att prata och se hur mycket jag hittat får jag ljuga och säga att jag är en fröken som samlat höstlöv till mina skolbarn. Att vi ska prata om alla träd som finns. Och kanske pyssla lite, limma upp dem på papper och njuta av höstens färger.

Vi möts, de hälsar utan att stanna och jag pustar ut.

Jag hann vara på jobbet i 10 minuter igår. Sedan var det bara att bege sig hem. Illamående, magont och huvudvärken från helvetet. Men jag spydde aldrig, det i sig är en seger.

Vaknar nu på morgonen och känner att kanske kanske kan jag jobba idag? Går upp och väcker barnen.....nja...lite illamående är jag nog fortfarande? Kan ju bli bättre om jag äter nåt? Tänker att jag får avvakta en stund.

Hjälper Matilda med håret. Borstar ihop det till en hästsvans. Ungen är helt rödprickig i nacken. -"Herregud vad har du för utslag?!?" Det ser ut som röda hund!

Då ser jag....... i hårbotten..... rör sig något?



Det är så äckligt att jag knappt finner ord för det. Det tycker Matilda med. Hon har en kroppshållning som närmast påminner om en hunsad träl på en lerig potatisåker.

Men jag är glad över att vi hade en flaska Prioderm hemma. Filippa hade löss för 6 år sedan och flaskan var kvar, datumet hade utgått men det var väldigt effektivt ändå, de dog på direkten.

Nu har jag kammat genom alla barn inklusive mig själv och det var ingen mer som fått det. Än.  Och ändå: vad psyket spelar en spratt: det kliar ju överallt!

Jag hade ju tävlingen "gissa artisten" och den vann fröken Elin eftersom resten av er trodde att jag var Christer Lindarw. Hon fattade på direkten att jag liknade Björn Gustafsson. Och priset blev att komma hem till mig och göra sushi. (Och dricka vin.)



Här har hon cyklat hit med en sushibok och ett startkit. Nu verkar det som om jag vunnit, men jag hade faktiskt införskaffat de flesta ingredienserna!



-"Är du redo Fru Furman"?!? frågar hon entusiastiskt.



Resultatet: jättestora sumosushi!



MUMS!!

Agaton har ritat en teckning på dagis (JA jag VET att det heter förskola, men det är det enda ord som slutar på -is som jag gillar förutom potatis.)

Jag: "-Oj vad fint, vad har du ritat?"  (Jag ser att det är "Musses klubbhus", men frågar av bara farten.)

"-Det äj Mimmi som liggej på en kudde i gjäset å Pluto ska slicka på henne."

-"Ja-haaa?"

Många har sagt Christer Lindarw, och det var ju jättekul, tack så jävla mycket. Det är ju verkligen smickrande att vara lik en 57 årig transa.

En del tänkte på Plupp och Skogsmulle. Väldigt få hade brains till att förstå min ledtråd "den som först kommer med rätt svar vinner en DVD med BJÖRN GUSTAFSSON". Fröken Elin var den enda som förstod, men så är hon ju lärare med, och det vet vi ju alla att lärare är kloka och snabbtänkta. Typ.

Ser ni buxboms-sockertopparna? De såg inte ut så från början kan jag lova.


Linda med sekatör från 1972: 1-0



Ibland är barnarbete bra. Agaton är taggad till 1000, Matilda bara till...23?



Sedan gick jag gick loss med den stora elektriska häcksaxen som bara funkar om man kastar den några gånger i marken. Dessutom får man stötar av den, så man blir lite extra pigg under tiden.



Här håller Snickar-Smurf på med den lilla verandan på södersidan.



Så här någonting blir det....



Jag fortsatte med att beskära träd. Rappne hade legat i lä om han sett mig igår.



Kaprifolen har växt massor under sommaren!
Jag hann även med loppis i helgen där jag köpte bordet och stolarna för hela..... 50 kr!



Den enda som softade var Bengan. Han var inte till mycket hjälp alls faktiskt.

Bara genom att kolla på frisyren, vem är jag?









Först med rätt svar får en DVD med Björn Gustafsson!

Vi hamnade mitt i händelsernas centrum igår! Halmbalarna på ett lastbilsflak hade börjat BRINNA, och det hade spritt sig till förarhytten och snart brann det lite överallt!



Adrenalinet pumpade i allas kroppar, brandmännens, pensionärernas, tonårspojkarnas, ja alla åskådare som samlats var på spänn.

Själv var jag förstås helcool, jag har ju liksom bott i Södertälje så jag är van.

Hemma hos oss är det inte tillåtet att äta pannbiff.

Inte om det riskerar bli över till matlåda i alla fall. Mannen vägrar att ha med sig det till jobbet.

Om jag står med ett paket köttfärs i köket är han snabbt framme och kontrollerar så det blir köttbullar eller köttfärslimpa. –"INTE pannbiff va?"

Det var nämligen en gång en kille som inte hade fått ”kliva på frugan” som det lite burdust kallas i lunchrummet bland män som jobbar inom industrin. (Kan hända att det används på andra ställen också, vad vet jag? Vad jag däremot med säkerhet VET är att vi inte säger så på mitt jobb.)

Nåja, den här killen hade som sagt inte ”fått kliva på”, och det var han lite bekymrad över. MEN han kunde ändå i samma ögonblick konstatera att han ”i alla fall hade fått pannbiff i matlådan.”

Efter den händelsen är det inte många karlar på Mannens jobb som med stolthet öppnar sin matlåda för att brassa på pannbiff i micron.