Jag har haft lite idéer på vad man skulle kunna kleta in här i bloggen de dagar då fantasin tryter. Ni som bloggar vet ju att det kan klia rätt rejält i arslet de gånger det gått flera dagar och man inte kommer på något att skriva om.

Således försökte jag övertala Mannen att medverka i följetången "Gissa diktatorn," där jag tänkte göra olika frisyrer på honom och så skulle ni gissa vem han föreställde. Lite chokladmousse och uppblåsta kinder och han skulle bli en klockren Idi Amin till exempel!



Nåja, det har han inte gått med på (ännu) då han är lite blyg. Eller blyg, det är snarare så att han inte vill bjuda på sig själv hur som helst.

SÅ jag kom på något annat som skulle kunna bli en ren succé faktiskt: "Gissa Fru Furmans humör." Med hjälp av ett foto på vad jag lagat ska man lista ut.... ja just det, mitt humör.

Alltså det här kan bli nåt stort, jag känner det!



SÅ: GISSA MAMMANS HUMÖR!

Den 24 augusti förra året klippte jag av mig håret. Jag klippte mig till en butcher-flata-look och kände mig coolast i hela Heda.

I några veckor.

När det nu SAAAAKTA växer ut igen så är det mindre coolt. Det finns inget att göra åt det. Just nu har jag exakt samma frisyr som Björn Ranelid. Skulle jag blondera det hade folk inte ens sett skillnaden. Jag använder ju läppglans precis som han dessutom. Tur att jag pratar svenska åtminstone, och att jag inte knäpper upp skjortan så mycket.

Imorse var det värre än vanligt. Det stod åt alla håll jag inte ville att det skulle stå åt.

Således utbrister jag irriterat -"Om någon frågade vad jag helst skulle välja mellan fred på jorden och långt hår skulle jag välja långt hår." 

Filippa ser allvarligt på mig -"Men mamma, så kan du väl inte säga!" "-Jo det kan jag visst det." "-Men är du dum i huvet eller? Är det bättre att folk dör bara för att du ska va nöjd med håret?!?" Hon ser misstroget på mig. -"Ja" piper jag. Och skäms lite.

Detta är makalöst. Ni förstår ju själva vilket barn jag har?

Kom inte dragandes med att er unge kunde skriva sitt namn vid 3½ års ålder. Jag går inte på det. Om de inte heter Bo. De kunde åtminstone inte skriva så elegant som Agaton gör. Lägg gärna märke till hans fina N på slutet, liten estetisk krok, me like!

Jag skriver i kontaktboken till Matildas fröknar.

Ritar mig vinkandes i mina snowboots. Får tillbaka boken ...men nu med ett vinglas i handen.



Är det här en liten vink från fröken Elin? Vill hon att jag ska dricka mer vin? Ja, så måste det ju vara!?!

Jag sitter i soffan med morgonfrisyren och  mascararester kring ögonen. Om någon såg mig nu skulle de få tänka efter innan de bestämde sig för vad de verkligen såg. En människa eller tvättbjörn, eller kanske en slags korsning? Jag skulle få vifta med mina händer för att visa att jag har vanliga fingrar, i all hets försöka torka bort det svarta och ropa "jag är människa, jag är människa, se!!!"

Jag skulle vilja sitta kvar här hela dagen. Det känns som om att det är lättare att bestiga K2 än att kliva upp och fixa till sig och starta bilen. Varför kan inte barnen bli sjuka som alla andra ungar? -""Känner du dig inte lite krasslig idag Sixten? Nej han är pigg säger han. Agaton frågar jag inte ens med tanke på att han står på huvet i soffan och ropar "Musse Pigg Musse Pigg Musse Pigg."

Jag vill bara sitta kvar och glo ut genom fönstret.

Det har ljusnat nu.

Det är ett mysterium det här med att Agaton ALLTID vaknar en timma tidigare på helgerna än i vardagsveckorna. 

Jag får alltid väcka honom kl.7 de dagar som jag skjutsar till dagis, och då grymtar han oftast surt att jag "väckej så tidijt."

Men så blir det lördag och då kryper han upp i vår säng 06.16. "-Äj dä mojjon nu?" -"Nej, det är natt. Gå tillbaks till din säng och sov" lyckas jag svamla fram. Då gör han oftast det, går till sin säng.

- För att ligga där i 2 minuter. Sedan är han tillbaks hos oss. -"Äj dä mojjon NU rå?" Det är bara att ge upp. Man vinner inte detta, det är som att tro att man skulle kunna slå Tiger Woods i en golfrunda.

Tv:n slås på i mörkret och man själv somnar om. Kanske Musse Piggs Klubbhus kan underhålla en stund? Det gör det i fem minuter tills han börjar picka mig på ryggen. Han är törstig. Behöver bajsa, fast det sällan kommer något så tidigt. Vill ha frukt. Eller godis. Vilket han vet att han aldrig får men han tycks tänka att det alltid kan vara värt ett försök.

Jag är irriterad över att han inte kan sova till sju åtminstone. Har han en helgsensor som känner av att vi egentligen, i praktiken skulle kunna ligga kvar i sängarna hur länge vi vill?

Så tar han min hand och drar mina fingrar över hans lilla lena varma mun. Den är som sammet. Hans varma utandningsluft från näsan värmer fingrarna. Han trycker sitt huvud mot mitt och grymtar nöjt. Älskade unge. Morgonpigga unge. Det är sannerligen en gåva att få ha barn, att få älska så mycket.

Det finns de som inte förstår sig på bloggar, som tycker det är helt befängt att hänga ut hela sitt liv på nätet.

Men jag vill istället hylla! Klart det finns mycket skit i form av "tjaaa bloggen, här är jag med mina nya jeans som passar superduper till min nya ParisHiltontröja"  - men det måste också få finnas för dem som inte har plats för mer i sina liv. De får iallafall öva på stavning.

Här i bloggosfären har alla möjlighet att ventilera sina problem, ställa frågor, föra diskussioner kring något, skapa debatter, men framför allt att ge varandra stöd. Det blir ringar på vattnet som kan leda till något stort och bra.

Som med Pappan som i måndags miste sin son.

Han får aldrig mer hem sin pojke och den smärtan kan jag inte ens föreställa mig. MEN all kärlek och medkänsla i bloggkommentarerna hjälper en smula i den mardröm han lever i just nu, det skriver han själv. Utan bloggen, hur många hade vågat lyfta luren eller hälsat på för att visa sitt deltagande i sorgen?

-"Jag har köpt en låtsas-skinnväska hos en turk". Så sa dottern igår kväll när jag kom hem från jobbet. Hon hade varit i Norrköping och tävlat med sin klass i Vi i 5:an. (Förlorade mot det andra laget med ett poäng, "-men de var nördiga och hade kanintänder". Så det liksom bjöd de på menade hon.)

Tillbaka till turken. Det är så vi pratar här hemma, och många andra gör det också. Inte säkert man säger "turk", men "invandrare", eller "jag köpte en väska hos en nysvensk."  Hade man handlat hos en rödhårig gubbe med TonyIrving-brytning kanske man inte ens sagt något? Varför ens nämna att det var hos en turk? Säger det något om kvalitén på väskan? Eller är det vi på landsbygden som inte ser så många "turkar" som tar med det i meningen bara?

Jag undrar när den dagen kommer då vi inte automatiskt nämner var folk verkar komma från. Kommer sånt att vara oviktigt om 100 år? Eller ännu viktigare att föra in i en mening?

Dottern berättade även ivrigt om hur de träffat på en "finsk alkoholist" på stan som tyckte att de skulle lyssna noga på fröken. -"Men det verkar ju inte han själv ha gjort", suckade hon uppgivet.

Pappa ringde och grattade förut, eftersom jag stängt av telefonen på bion när han försökte ringa igår.

Han frågar vad jag önskar mig.

Jag hör mig själv svara "-en färgglad toalettring till toan på övervåningen."

Är inte detta moget så vet inte jag.




Filmen igår? Jo vi såg Avatar.

Om man säger så här............ har du inte sett den så

GÅ DÅ OCH GÖR DET -NU!!!

Nu kan det räcka med det här tycker jag.




Jag vill ta på mig träskorna igen...

Agaton har ritat en tårta och en grön ballong. Men det ser ni ju, eller hur!?!


Det här fick jag av den äldsta:






Barnvakt i present. Hon har fixat så jag och Mannen ska åka på bio i kväll medan HON tar hand om syskonen, kvällsmat, saga och läggning. Alltså hur många har en sån 11-åring till unge va!?!

Matilda och Sixten ville vänta med att gratulera "till i eftermiddag när vi äter tårta" för att liksom försäkra sig om att det BLIR tårta. En del är smarta.

(Bilder mm "lånat" av Flickorna Kanold - Sveriges godaste chokladmakare.)
www.flickornakanold.com

Jag är gravid.

Mannen är inte pappa till barnet. Det är den kedjerökande kyrkvaktmästaren som brukar åka moppe.

Jag har fått ett nytt jobb som om detta inte vore nog.

Sedan ska vi till Hawaii om två veckor.

Alltså det är mycket som händer i mitt liv just nu. 


Nej såklart ljuger jag bara. Men jag har inget att berätta, för jag sågar alla mina idéer redan innan jag öppnat laptopen. Återkommer om det händer nåt.

Jag ger mig fanken på att det oftare är måndag än tex. fredag eller lördag.

Någonstans i kalendern blir vi lurade av typ staten, men vi vet inte om det än. Det är liksom för bisarrt för att vara sant, men jag tror att det är så, med risk för att verka paranoid.

Jag kanske sitter en dag på någon låst psykavdelning, rabblandes på samma konspirationsteori, men då vet ni att jag upptäckte det redan långt innan jag blev inlåst.

Hur som helst, nu ÄR det fredag och helgen står som en ivrig kompis i dörröppningen.

Min pappa har alltid hållt sig inomhus onsdagar den 13:e, fredagar har han däremot ingen rädsla för. Det där har jag under årens lopp haft lite kul åt, men idag skulle jag också stannat hemma.

På väg hem från jobbet får jag möte av en timmerbil som kommer i full kareta på den isiga vägen. Jag ser att han inte tänker sakta ner, utan det hänger på mig att åka åt sidan och i stort sett stanna. Det gör jag och det slutar med att jag är i diket. Minst 1 meter snö där och jag kommer inte upp. För varje gång jag försöker gasa mig upp glider jag längre ner. Ringer efter Mannen. Inom några minuter har flera bilar stannat och frågat om jag vill ha hjälp (inte för att jag är attraktiv och oemotståndlig utan för att folk är trevliga i min socken.)

Mannen kommer och så även en bonde från gården bredvid (man ser hans hus om man står på tå i Matildas rum när det inte är blad på träden.) Det var bra, för han har en fyrhjulsdriven pickup som drog upp min stackars Audi efter att de bytt ut Biltemabogserlinan som såklart gick av. Ja, så dog ju bilen förstås, men vi hade startkablar. En annan haltande bonde kom också för att kolla in årets största händelse näst efter Heda marknad.

Så, jag är hemma. Mannen åker till jobbet, och jag ska dra till dagis för att hämta barnen. Vi ska hinna till vårdcentralen för att ta vaccinsprutan nr 2. Men jag hittar inte nyckelknippan. Jag kan således inte starta bilen. Ringer Mannen och gnäller att han minsann måste åkt iväg med mina nycklar. Det har han inte och jag hittar en extranyckel till Audin så jag iallafall kan hämta barnen. Att nycklarna till jobbet, huset och båda bilarna är borta får jag gråta över senare.

Hämtar barnen och åker till Ödeshögs vårdcentral. Kliver ur, släpper ut alla ungar och tittar samtidigt upp mot biltaket. Där, under takräcket ligger min nyckelknippa. Som åkt på taket i..... 18 km. Utan att flyga av.

Tack käre Gud, du är himla bra när du väl visar dig. Inte varje dag, men ibland så!

Sedan åker vi hem och jag bränner fast den godaste gräddsåsen någonsin i kastrullen, men det är liksom bara en parentes. Tur i oturen denna dag, och dessutom fick jag för en gång skull något intressant att skriva om i bloggen.  

Jag tror nog att jag är lite labil.

Just nu kom jag på att jag kunde ta en dusch, lägga mig i sängen och fortsätta på min otroligt intressanta Marit Paulsen-bok, och plötsligt kände jag någon slags glädje!

Det är ju alldeles härligt ju!

Å jag vill gärna skriva något fyndigt eller klokt men jag har fullt upp med att andas. (Jag är inte täppt) Fullt upp med att finna arbetsglädje, någon slags tillfredställelse över att vardagen är här igen.

Jag skulle vilja blunda och när jag öppnar ögonen igen så vore det maj, men det skulle innebära att jag missade en massa saker som jag faktiskt vill uppleva.

Det är inget kul idag mina vänner. - Och då har jag inte ens cancer, huvudvärk eller obetalda räkningar. Inte ens malaria.

Nu blir det en Jane Austenrulle. Det brukar hjälpa.


Agaton har sittandes på köksön tagit ett foto på mig när jag DUBBELPANERAR rödspättefileér. Ni ser väl hur Per Morbergaktigt jag hängt handduken över axeln? Lite så som vi proffs arbetar.

Ni vet, när man var liten fanns det inte så mycket kul att se fram emot mer än födelsedagen, julafton och påskafton - då iallafall jag fick flänga runt i trädgården i jakt på ett gömt påskägg. Adrenalinhalten var kolossalt hög, jag minns hur pulsen dunkade ända upp i halsgropen.

Var kunde ägget vara, under rhododendronbusken? Bakom garaget? I häcken mellan oss och grannarna? Det gällde också att hitta före min finniga tonårsbrorsa som med ett flin gillade att diskret peka åt vilket håll mitt ägg var bara för att jävlas.  

Ja, så var det ju melodifestivalen förstås! Jag kunde gå med pirr i magen flera timmar innan det magiska klockslaget 20.00.

Ni kanske inte känner igen er alls, men isåfall var jag väl före min tid, liksom som det första praktexemplaret på en eurovisiongalen super-bög. Fast utan bög.

Samma känsla infinner sig idag: Let's dance börjar!



Som om detta inte vore nog kommer fröken Elin och Bonden!

Nu är vi hemma igen efter att ha åkt sammanlagt 4986 km. Här är de bilder från resan som gjort mest intryck på mig:



I de flesta ungerska mataffärer kan man köpa Sved gomba saláta. Det betyder svensk svampsallad. Ett rent påhitt från deras sida. Det är samma smak på tomatröran som det är i makrillkonserver och så har de rört i lite burkchampinjoner. Nu går ungrarna omkring och tror att det är värsta svenska maten. Jag blir allt lite upprörd. Men vi är inte så mycket bättre. Här har vi Budapeststubbe på fiket och ungrarna har aldrig sett ett liknande bakverk. Fast erkänn att Budapeststubbe ser trevligare ut?



Vi passade på att ta en dagstur till Mannens födelsestad i Rumänien när vi ändå var så nära. Vi gick bl a. till hans släktingars gravar. Det här mina vänner, är en vanlig kyrkogård. INGEN, verkligen INGEN bryr sig om att det ser ut som en soptipp bland gravarna. Jag var mållös.

På de tyska rastställena kan man som man (läs: lastbilschaufför) förlusta sig med en TravelPussy för 3 Euro. Man blir onekligen lite nyfiken på hur det skulle kännas att stoppa sin styva snase i en gummigrej i brist på kärlek. Antagligen sitter man i förarhytten bakom det fördragna skynket med spänd förväntan på hur skönt det ska bli. Med skakiga fingrar öppnar man sin pussy, vecklar ut den och vad vet jag? Fuktar den med saliv först? När man sedan är klar, känner man sig då tom och patetisk eller bara glad och nöjd? Tvättar man av den och återanvänder den vid ett senare tillfälle? Kör du långtradare och har testat detta, hör av dig med dina erfarenheter till [email protected]