Pga förhinder
Jag vet att jag inte bloggar så mycket nu för tiden.
Jag är rädd att det fortsättningsvis blir glest mellan inläggen.
Tills jag plöjt genom alla 7 böckerna så är jag förtrollad av en kiltklädd skotte från 1700-talet. Jag hoppas det släpper när jag är klar, annars får man skicka mig till psyket för rensning av hjärnan.
Aldrig förr har jag levt och andats böcker på det här viset, det är lite som såna där EMO-pubbe-ungar i svart hår och blek hy som läser för mycket vampyrböcker och sedan ertappas med att suga blod ur grannens hund.
Jag är rädd att det fortsättningsvis blir glest mellan inläggen.
Tills jag plöjt genom alla 7 böckerna så är jag förtrollad av en kiltklädd skotte från 1700-talet. Jag hoppas det släpper när jag är klar, annars får man skicka mig till psyket för rensning av hjärnan.
Aldrig förr har jag levt och andats böcker på det här viset, det är lite som såna där EMO-pubbe-ungar i svart hår och blek hy som läser för mycket vampyrböcker och sedan ertappas med att suga blod ur grannens hund.
Hos gynekologen
Idag var det dags.
För första gången på över 4 år har jag nu äntligen vågat ta mig till gynekologen.
Det är ju ingens favorit att gå dit, men jag har verkligen jättesvårt för att klättra upp i den där stolen.
Det jobbigaste är när världens starkaste lampa tänds och riktas mitt i Klarabergstunneln så alla vinklar och vrår blir groteskt blottade inför en främmande människa. Jag vill liksom krypa ur mitt skinn och försvinna på samma sätt som när man precis backat in i ett träd med bilen och man vill vara någon annanstans eller vrida tillbaka tiden till strax innan. Men nu har jag iallafall tagit mig hit, duktiga duktiga jag!
När jag sitter där i väntrummet kommer jag på en sak som inte gör saken lättare.
Jag har råkat få på mig Sveriges fånigaste strumpor just idag.
Just idag har jag tydligen valt att klä mina fötter i ett par som är utformade som fingervantar fast för fötterna. I svart och turkost, där tårna liksom bildar hornen på den ko som med rosa mule glatt blickar ut från framsidan av foten.
Man ser ut som en apa i dem och med rumpan bar blir det knappast bättre. Jag funderar på om jag inte skulle dra av mig dem innan han kommer men då kanske han tycker man är äcklig som går barfota? Eller knasig, eftersom det är vinter? Eller så kanske de luktar tåbira? Nej de får sitta kvar. Dessutom är det lite krångligt att lirka ur tårna ur dem, och det vore ännu värre att bli ertappad på bar gärning när man gör det.
Jag ska alltså svänga mig upp i byglarna och placera de här käcka strumporna på var sin sida av gynekologens ansikte. I ögonhöjd. Han kommer i periferiseendet ha två kor som stirrar på honom.
Han som ska gräva heter Sven och "hobbyjobbar" eftersom han egentligen nått upp till pensionsåldern. Det känns ju bra att han gillar sitt jobb så pass tänker jag som tröst.
-"Bra muskler du har här, för jag kommer inte ens in" säger han glatt och håller upp ett skohorn i metall, så att jag riktigt ska se vad det är för mojäng han försöker trycka in. Sedan tar han fram en slags korvtång och vid det här laget ligger jag som en svårt sjuk mentalpatient och trummar med fingrarna mot den pistagegröna vävtapeten för att få hjärnan att tänka på nåt annat.
Sven tjoar av glädje där nere, "det är så fint" enligt honom. Sedan blir det ultraljud där inne i grottan och det gör inte lika ont, till och med jag blir intresserad. Han visar på skärmen hur fina äggledarna är, och livmodern ser ju så bra ut, det är slätt, och de vågor som ska vara där, ja, de är där!
Jag får lite känslan av att om man kunde vara fotomodell i underlivs och inälvsbranchen så skulle han vilja anlita mig till sin modellargentur. Om han hade en.
Avslutningsvis skakar han på den lilla burk där han nu har min cytologprovsodling (skulle ge bra poäng i Alfapet.) och jag får kliva ner.
Han säger inget om mina strumpor tack och lov.
På begäran av Tigerlilja: ett foto!
För första gången på över 4 år har jag nu äntligen vågat ta mig till gynekologen.
Det är ju ingens favorit att gå dit, men jag har verkligen jättesvårt för att klättra upp i den där stolen.
Det jobbigaste är när världens starkaste lampa tänds och riktas mitt i Klarabergstunneln så alla vinklar och vrår blir groteskt blottade inför en främmande människa. Jag vill liksom krypa ur mitt skinn och försvinna på samma sätt som när man precis backat in i ett träd med bilen och man vill vara någon annanstans eller vrida tillbaka tiden till strax innan. Men nu har jag iallafall tagit mig hit, duktiga duktiga jag!
När jag sitter där i väntrummet kommer jag på en sak som inte gör saken lättare.
Jag har råkat få på mig Sveriges fånigaste strumpor just idag.
Just idag har jag tydligen valt att klä mina fötter i ett par som är utformade som fingervantar fast för fötterna. I svart och turkost, där tårna liksom bildar hornen på den ko som med rosa mule glatt blickar ut från framsidan av foten.
Man ser ut som en apa i dem och med rumpan bar blir det knappast bättre. Jag funderar på om jag inte skulle dra av mig dem innan han kommer men då kanske han tycker man är äcklig som går barfota? Eller knasig, eftersom det är vinter? Eller så kanske de luktar tåbira? Nej de får sitta kvar. Dessutom är det lite krångligt att lirka ur tårna ur dem, och det vore ännu värre att bli ertappad på bar gärning när man gör det.
Jag ska alltså svänga mig upp i byglarna och placera de här käcka strumporna på var sin sida av gynekologens ansikte. I ögonhöjd. Han kommer i periferiseendet ha två kor som stirrar på honom.
Han som ska gräva heter Sven och "hobbyjobbar" eftersom han egentligen nått upp till pensionsåldern. Det känns ju bra att han gillar sitt jobb så pass tänker jag som tröst.
-"Bra muskler du har här, för jag kommer inte ens in" säger han glatt och håller upp ett skohorn i metall, så att jag riktigt ska se vad det är för mojäng han försöker trycka in. Sedan tar han fram en slags korvtång och vid det här laget ligger jag som en svårt sjuk mentalpatient och trummar med fingrarna mot den pistagegröna vävtapeten för att få hjärnan att tänka på nåt annat.
Sven tjoar av glädje där nere, "det är så fint" enligt honom. Sedan blir det ultraljud där inne i grottan och det gör inte lika ont, till och med jag blir intresserad. Han visar på skärmen hur fina äggledarna är, och livmodern ser ju så bra ut, det är slätt, och de vågor som ska vara där, ja, de är där!
Jag får lite känslan av att om man kunde vara fotomodell i underlivs och inälvsbranchen så skulle han vilja anlita mig till sin modellargentur. Om han hade en.
Avslutningsvis skakar han på den lilla burk där han nu har min cytologprovsodling (skulle ge bra poäng i Alfapet.) och jag får kliva ner.
Han säger inget om mina strumpor tack och lov.
På begäran av Tigerlilja: ett foto!
Naaw!
Joho'rå, jag kan också vara romantisk. Faktiskt.
Min man, aktören.
Ni kan inte ana hur många escados min man har innestående på mig sedan i söndags.
Jag fick honom att medverka i ett litet drama på en familjegudstjänst. Han är verkligen inte en Börje Ahlstedt eller en Jan Malmsjö som älskar att ha allas blickar på sig.
Nu var det så att vi skulle visa hur det gick till när Maria och Josef bar fram lilla Jesus första gången till templet. (Där de möter Symeon och Hanna, två gamlingar som väntat på att få se lille Messias.)
Jag är i vanlig ordning Maria, det har liksom fallit på min lott, men Josef fattades till dagens gudstjänst nr 2.
Jag drar med mig en motvillig Josef fram mot altaret med församlingen kring oss. Jag har nog i ärlighetens namn kört över honom totalt. Minns inte ens om han fick någon chans att protestera.
Han har på sig en allt för trång kappa i brunt påslakantyg med ett rep i midjan. Han är inte helt bekväm i rollen, han håller sig tätt emot mig. Själv har jag opassande höga klackar under min ljusblåa klänning och sjal på huvudet. Det är lite Pretty Woman möter Ben Hur eller hur jag ska förklara. I famnen håller jag en stor docka med blinkögon och stor ljus kaluffs. Allt inlindat i ett tygstycke.
När vi står där framme ska vi verka förvånade över vilken uppståndelse det blir när Symeon alldeles till sig över att få ha sett Jesus, ställer sig på knä och tackar Gud. För Josef och Maria är det ju liksom deras barn som bajsar i tyglindor och kräks, som skriker på nätterna när magen kniper osv. (De har ju i och för sig fått några hintar när ängeln Gabriel visat sig eller när de plötsligt fått besök av tre vise män från fjärran land, men iallafall.)
Så för att gå in i rollen lite, tittar jag på min man och säger -"Det måste vara något speciellt med vårat barn" och får oväntat som svar "-Ja han är av plast."
Så pass högt att de på raden längst fram definitivt hör.
Borde man inte kunna dra av några escados för det tänker jag?
Jag fick honom att medverka i ett litet drama på en familjegudstjänst. Han är verkligen inte en Börje Ahlstedt eller en Jan Malmsjö som älskar att ha allas blickar på sig.
Nu var det så att vi skulle visa hur det gick till när Maria och Josef bar fram lilla Jesus första gången till templet. (Där de möter Symeon och Hanna, två gamlingar som väntat på att få se lille Messias.)
Jag är i vanlig ordning Maria, det har liksom fallit på min lott, men Josef fattades till dagens gudstjänst nr 2.
Jag drar med mig en motvillig Josef fram mot altaret med församlingen kring oss. Jag har nog i ärlighetens namn kört över honom totalt. Minns inte ens om han fick någon chans att protestera.
Han har på sig en allt för trång kappa i brunt påslakantyg med ett rep i midjan. Han är inte helt bekväm i rollen, han håller sig tätt emot mig. Själv har jag opassande höga klackar under min ljusblåa klänning och sjal på huvudet. Det är lite Pretty Woman möter Ben Hur eller hur jag ska förklara. I famnen håller jag en stor docka med blinkögon och stor ljus kaluffs. Allt inlindat i ett tygstycke.
När vi står där framme ska vi verka förvånade över vilken uppståndelse det blir när Symeon alldeles till sig över att få ha sett Jesus, ställer sig på knä och tackar Gud. För Josef och Maria är det ju liksom deras barn som bajsar i tyglindor och kräks, som skriker på nätterna när magen kniper osv. (De har ju i och för sig fått några hintar när ängeln Gabriel visat sig eller när de plötsligt fått besök av tre vise män från fjärran land, men iallafall.)
Så för att gå in i rollen lite, tittar jag på min man och säger -"Det måste vara något speciellt med vårat barn" och får oväntat som svar "-Ja han är av plast."
Så pass högt att de på raden längst fram definitivt hör.
Borde man inte kunna dra av några escados för det tänker jag?
Jag känner hur livet sakta rinner ur mig.
Det började med min födelsedag nyligen.
Vid frågan på vad jag önskade mig hörde jag mig själv svara "inget, bara jag får behålla hälsan." Sedan har det bara fortsatt.
Jag kliver upp i ottan fast jag inte behöver och tar ett foto på den underbara soluppgången. (Vem vet hur många gånger till man får se den liksom?)
Sedan tar jag del av Ingegerd i Uppsala's baktips från min mammas gamla bakbok som är tryckt 1977. Med största sannolikhet borde Ingegerd i Uppsala vara stendöd vid det här laget men hennes baktips lever vidare genom mig.
Ingegerd gjorde skitmycket grejer på 3 timmar.
Nästa gång ska ge mig på Gun-Ingers härliga recept. Hon blev en spätta på att baka eftersom hon blev mobbad för sitt namn. Och blev tvungen att gömma sig i köket. Ingen ville leka med Gun-Inger.
Fredagssvammel vid spisen
Här står jag och ser på hur fredagsmaten förbereds. Köttet marinerar sig och kantarellerna förväller sig - helt på egen hand. Man blir lätt lite uttråkad så då får man ta sig ett glas vin.
OCH JA JUST DET: Omröstningen är klar, typ nästan alla tyckte de gröna bågarna
så det blev de här:
De svarta.
Nä nu skojar jag, jag har beställt de gröna. Jag lyssnar ju på er!
Hjälp en glasögonorm!
Gröna plastbågar, men eftersom jag har samma ljusstyrka hemma som Bin Laden har i sin grotta så får det bli så här. Alltså får ni låtsas att ni ser att de är mörkgröna.
Guldbågar.... Lite flashi-flashi sådär.
Svarta plastbågar, ungefär såna som asiatiaska datanördar brukar ha.
Nå vilka ska jag ta?
Alla bågar kommer från det fantastiska företaget Favoptic.com. Du kan låna hem upp till 6 par glajjer (efter att du skickat in ditt recept) och när du valt och skickat tillbaks dina provglajjer har du dina bågar inom 1-2 veckor för ca 600 kr och det INKLUSIVE glas och antireflexbehandling!