Jag har funderat lite på begravningar.
Har bara varit på en, och det var mormors 1984.
Minns bara att mamma hade en vit näsduk med spets (Brysselspets som hon noggrant påpekar att det heter, varje gång jag nämner det.)
Jag antar att det var stillsamma psalmer och att folk grät.

När jag är död vill jag ha ett begravningsparty i kyrkan.
Jag vill att folk ska komma i Hawaiiskjortor och färgglada klänningar, och när de kommer in i kyrkan ska alla få en Tequila Sunrise med sugrör som det sitter plastpalmer och glitter på, och parasoll ska det vara med!
Kantorn ska spela Kicki Danielssons "Papaya Coconut".
Ingen ska ta med sig blommor utan de pengar man hade tänkt gynna blomsterhandlaren med ska gå till att hjälpa barn i fattiga länder.
Men i kyrkan ska det pyntas: med palmer, hibiscusblommor och meterhöga rosa flamingos. Från ljuskronorna ska det hänga glada plyschapor.
Och så ska det sättas upp en sån där jättelampa som finns på Birka Princess baddäck, så det känns som tropisk solvärme. Prästen får ha sina kläder på sig men kragen ska vara hawaii-inspirerad i alla fall.
Jag ser gärna att folk dansar och rockar loss till avslutningspsalmen "Sommarparty på stranden" av bröderna Herrey.
Allt i ironins tecken.
Själv skulle jag ligga i kistan och knäppa med fingrarna i takt till den förfärliga musiken.
Och tänka att jag kanske skulle valt ett annnat tema i alla fall?




Det kommer verkligen att svänga!