Nåja, innan vi gick ner på byn så skulle vi be. Vi sätter oss i en ring kring ett bord och jag frågar om vi ska tända ett ljus. Det brukar de inte men tycker att min idé ändå är okej så jag gör det. Mitt emot mig sitter en liten man med en sån där "ta från de rika och ge till de fattiga"-frisyr: Han har en ganska lång vit lugg som hänger åt ett håll. Jag har sett honom förut och trott att han var den ena av paret bajs-blöj-bög som startat restaurang på orten men så är alltså inte fallet då de frikyrkliga inte direkt gillar homosexualitet.
Nu börjar vi be och det är käre Jesus...Jesus....käre Jesus mest hela tiden och det känns innerligt även om jag tycker man tjatar lite på... Guds son. De tar över bönen mellan varandra och jag sitter och ber att de inte ska förvänta sig att JAG ska säga något för jag känner mig vilsen och osäker (även om jag inte är ovan vid att prata med Gud). Plötsligt blir det ett jäkla oväsen.
De håller på att välta bordet och jag öppnar ögonen. Den lille mannen med grått hår brinner i hela luggen.
Japp, jag har tänt ett ljus. Och nu har han sagt "käre Jesus" så mycket att han liksom böjt sig helt över lågan. De får stopp på det och fortsätter att be som om inget hänt.
Jag sitter och biter mig så hårt i läppen att det nästan kommer blod. JAG FÅR INTE SKRATTA. JAG FÅR INTE SKRATTA. JAG FÅR INTE SKRATTA. När alla bett klart är de omhändertagande och rara mot honom. Ingen ens ler. Jag själv kämpar som besatt för att inte skratta. "-Man har ju hört talas om den brinnande busken men inte brinnande luggen", kvittrar jag, för att dölja mitt flin.
Det stinker bränt hår i hela rummet och på hans axlar ligger det så mycket 1 decimetershårtofsar att jag skulle kunnat stoppa en hel kudde full med det. Jag hämtar en sax och säger att han kanske ska ta och klippa bort det svartbrända? Det gör han och klipper rakt av utmed skalpen så det ser ännu värre ut. Jag fnissar lite och känner mig som Belsebub bland de små fåren. Ingen ens ler åt det hela.
Jag är visst ond. Förlåt mig käre Jesus.
Jag hade velat se det där. Gud vad jag hade velat se det där!!!! Jag tyckte ju att inlägget var jättekul först med Jesustjatet. Kunde inte tro att det skulle bli så mycket bättre!!! När jag var konfaledare i den trygga statskyrkan (var det då, så gammal är jag) åkte vi till den fria frireligiösa båten. Konfirmanderna sa Jeschus i ett kör under bönen. Yes, Jesus, vi har frälst dem, sa de fria frireligiösa. Så var inte fallet riktigt... Tänk att jag träffade Bonden på den där båten, där hålla handen var tabu. Det känns sjukt. Vi ska nog åka dit på bröllopsresa. Or not. (Märker du att jag snyltbloggar hos dig? Jag SKA skaffa en egen. På lördag.)
Jag hade kunnat ge en hundring för att få vara med.
Eller ett storpack värmeljus.
Elin, jag träffade din svägerska på torget, tyvärr missade hon branden, hehe!
Alltså, hade inte din blogg varit lösenordsskyddad hade jag länkat direkt!!!
Nu har jag garvat i en halvtimme!
Hahaha
Du är inte klok:D
Jag skrattar så tårarna rinner.......
Du är fantastisk! Helt fantastisk! Alltså, heeeeelt otrolig!
Upplysande, skulle man nog kunna säga.
Humlerecept hos Markattan
Markattan, som fortfarande skrattar, lite rått faktiskt.
Det hade jag inte klarat - jag hade skrattat högt, väldigt högt!
Jag, dåliga människa; hade asflabbat!
Ja hur i hela friden kunde du hålla dig för skratt? Jag hade legat på golvet och vridit mig som en mask.
Hur kunde du???
Så min svägerska hänger på torget på kvällarna? Det visste jag inte... Förresten hade jag aldrig klarat att hålla mig för skratt. ALDRIG.
Det var det svåraste jag gjort i mitt liv, helt ärligt, att hålla mig för skratt. Le kan man ju göra när alla andra blundar och ber, men minsta lilla pip från mig och jag hade blivit ertappad.
Åh så kul (eller Gud så kul kanske man ska säga?)! Jag skrattar högt här!!
Jag har alltid funderat på hur det är. På riktigt liksom. Om de där "käre jesus" människorna tror på det själva. Är det så? Eller sitter alla och tycker att det är lite krystat? Och så en sak till; hur kom du in i det där? Är du uppvuxen kyrkligt?
//Magda
Magda: De talar med Gud så, alltså det är som ett kärlekssamtal tror jag, om än ett väldigt tjatande. Det är som jag skulle säga "Vet du Magda, jo att Magda, jag tycker om dej och nu ska jag berätta något för dej Magda, att när jag var och cyklade förut Magda så såg jag en tjur Magda" Ja du fattar va? Men de säger så utan att tänka på att de tjatar. Och de säger det innerligt. Jag som tillhör Svenska kyrkan ber inte på det sättet, och ingen annan heller vad jag hört. Jag är inte uppväxt i kyrkans värld överhuvudtaget, utan fann Gud på egen hand, haha!
Tack fru Furman! Då förstår jag lite bättre!