I går gick jag ner i vår spökiga källare för att lägga mig i solariet igen. Kökstimern med, för annars stannar aldrig solariet och man riskerar att bli bränd. (Jag är så nöjd över att den funkar så bra att man har MÖJLIGHETEN att bränna sig.) Grillen jag hade innan fick jag gratis på annons några dagar innan terrorattacken på World Trade Center, och i den kunde man lugnt ligga två timmar och endast bli lite beige. Nu ställde jag timern på 35 minuter, det brukar gå bra, och jag somnade. Vaknade när klockan ringde, men tänkte att "äh, här är det varmt och skönt, en liiiten stund till".
I dag ser jag ut som en glansig mörkrosa 65-åring (från Yorkshire eller nåt, en sån tant som brukar tävlingsdansa i Blackpool med stora färgglada fjäder och paljettklänningar), som precis kommit hem från Mallorca.
Huden stramar och jag har smörjt in mig så många gånger att det lossnar brun-gråa smulor från ansiktet (ser precis ut som suddsmulor när man raderade i läxboken som barn.) Läpparna är rosa och svullna - lite Victoria Silvstedt, men, nä, ändå inte. Om jag var en fågel vore jag en flamingo. Om jag var en färg vore jag cerise. Om jag var en yoghurt vore jag skogsbär. Om jag var ett element vore jag eld. Om jag någon gång kunde lära mig.
Oj, nu blev jag lite poetisk så här på slutet, lite Niklas Strömstedt.

Det ser värre ut i verkligheten, jag lovar.