Vi sitter i sammanträdesrummet, jag och tre präster. En av prästerna är på anställningsintervju hos oss. Det ställs frågor och det är en lugn stämning, lite stel nästan så jag själv känner mig nervös. Som om det var jag som sökte jobbet. Jag är hungrig. Magen kurrar "knourrrrr". Jag håller in magen som om den skulle lugna sig om jag gör så. "Knourrrrr"
fan, det funkar inte! Och varje gång det kurrar så är det vid ett tyst tillfälle så det riktigt hörs. Jag börjar trycka på bläckpennan "knäpp-knäpp" vid varje kurr, som vid en hörselundersökning då man ska trycka in knappen varje gång man hör ett pip. Börjar förstå att det är mer störande för samtliga om jag leker med pennan än om magen kurrar. Kommer på att jag kan titta lite snett på min kollega efter varje gång så de andra tror att det är hon. Men det funkar inte, vi är för få. Kurret är mitt, och det blir bara värre och värre.
-Vad tycker du är roligast med prästyrket? "Knoöurrrr-knöurrr-knöööööuuuuurrrrrr" Låååånga knorranden som avlöser varann. Vore jag deltagare i en kurrtävling skulle jag ta första platsen direkt.
-Det är förkunnandet av Bibeln, människorna, alla .....(mitt knöööuuuurrrrr avbryter) ....möten. Jag har lagt armarna i kors över magen fast jag vet att det på kroppsspråk betyder "jag är skeptisk till allt du har att säga" och det vill man ju inte spegla inför en redan nervös stackare som sitter på anställningsintervju. Men nöden har ingen lag. Diskret försöker jag trycka in handen hårt mot magen men det gör ljudet bara värre känns det som. Fan!! Jag kunde väl ha tryckt i mig en skorpa innan åtminstone!?