Man har höga förväntningar på sin semester, eller rättare sagt, JAG hade höga förväntningar på min semester.

Jag hade drömt om en sista-minuten-resa.....eller bara slappa dagar i solen och utflykter till olika platser...Barnens skratt när de åker karusell på Grönan, en sen middag på altanen....den heta solen som sakta går ner bakom tallarna och det kalla vinglaset som halkar lätt mellan mina solskyddsfaktorsinsmorda händer.

Dagarna rusar fram, 1:a veckan är förbi, och vad har jag gjort, vad har vi upplevt? Busfabriken, Gränna och så jävla mycket regn att jag inte tror det någonsin funnits så mycket. Nu sitter jag med början till (?) råhosta, sån som river ända nerifrån lungornas inre, och ett halsont som...... gör ont.

Som kronan på verket, grädden på moset, kuken i Greta, har dessutom Land Rovern lagt av. Den vill inte åka någonstans och försöker man tänder han sin lilla jävla motorlampa. Vad det kostar att fixa detta vet jag inte, och just nu kan inte hela familjen transportera sig någonstans, en måste stanna hemma. Så här långt suger det så illa att jag inte kan se något roligt framför mig. Skulle kunnat jobba och sparat semestern till någon annan gång. (Då det säkert också skulle regna och bilen pajja.)

Nej, riktigt så illa är det inte, men om det var socialt accepterat så skulle jag lägga mig ner på golvet, gråta och slå mot golvtiljorna på samma vis som Matadoren i Ferdinand gör.