När jaaag var barn....
Filippa ska hem till våra goda vänner vars dotter är bästa kompisen, och vi sa att hon KANSKE kan ta tåget hem därifrån. Detta "KANSKE" har gett henne värsta ångesten, trots att hon bara älskar att vara hos våra vänner, så tar det nu emot utifall att det blir tåg. Det handlar om en enkel resa Södertälje-Mjölby, tar 1,5 timma gissar jag? Redan nu har jag i stort sätt lovat att vi hämtar henne.


Det var hårdare tider förr:


Jag växte upp i en liten hamnby där kajen går rätt ut i djupaste kalla Vättern. Jag, 5 år gammal, cyklade runt hela dagarna och Mamma hade definitivt ingen aning om var jag befann mig. Det hade inte varit någon större svårighet att cykla ut på kajen, glömma att bromsa och plumsa i.

Jag minns med fruktan hur byns enda alkoholist, Pinn-Ola, ramlade i och tokdrunknade efter ett antal öl innanför västen. (Det var säkert såna där Tuborg med två luffare på som pratade med varandra om hur god den var, ölen. En av dem hade en korv i en bur runt halsen!)


Sedan blev det skilsmässa och när jag var 6 år fick jag varannan helg åka tåg ensam mellan Mjölby och Katrineholm. Pappa kunde hoppa upp på tåget och hitta min plats och ibland fråga nån gammal tant om hon kunde se till att jag klev av i Katrineholm.

Jag var jättenervös men hade trots allt ett rykande färskt nummer av Kalle Anka och en påse Gott o Blandat, så det var ingen fara på taket. När söndagen kom var det dags för hemresa. Mamma stod på perrongen och var lika orolig som jag, men främst hade hon fört över sin ångest för att hon skulle bli ensam kvar i Katrineholm. Stackars ensamma Mamma liksom. Magen värkte, men även här hade jag en tröstande godispåse i näven. Bridgeblandning.

Tanken på att jag skulle sätta Sixten ensam på tåget finns inte, han har precis fått börja gå själv till brevlådan.

Har tiderna förändrats, var mina föräldrar helt cocoloco, eller beskyddar vi våra barn mer nu? Vättern är lika djup och drunkningsvänlig nu som den var 1981, men tågkupéerna kanske rymmer fler psykiskt sjuka galningar?



Kommentarer

Marie:

När vi åkte på campingsemester var det självklart att bädda åt mig i baksätet eller t o m på hatthyllan i bilen. När man åkte bil stod man i baksätet, mellan framsätena. Idag tittar man med onda ögat om någon inte sätter barnet i "rätt modell" av bilstol - huuuh vilka hemska oansvariga föräldrar....



http://www.alltombarn.se/foraldraliv/manga-tror-att-allt-ar-mycket-farligare-nu-1.23827



http://www.alltombarn.se/sakertrygg/david-eberhard-vi-overbeskyddar-vara-barn-1.22467

2009-06-18 @ 09:06:48
Erika:

Hihi, jaaa, det är svårt det där. Hur nojjig ska man vara... Men tåget borde hon ju kunna ta! (Säger jag som inte har några barn....) ;-)

2009-06-18 @ 16:52:20

Kommentera inlägget här:

Hörrni, skriv något klokt!


Namn:
Kryssa i här så kommer jag ihåg dig. Tror jag.

Mailadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Ibland kan tekniska omständigheter hos Blogg.se göra att din kommentar inte publiceras förrän efter några minuter, bara så du vet.