Mitt ungerska påbrå har alltid varit en stor del av min identitet.

Pappa är ungrare, Styvmamman ungerska, Pappas nuvarande sambo ungerska, och Mamma svenska. Till detta så gifte jag mig dessutom med en ungrare. Många samtal kring kulturella skillnader har det blivit och det är nästan så jag glömt bort min svenska del.

Mycket gulasch, paprika, Tokajervin, språkbruk/missbruk (ungrare svär mycket, om man tex. ber om att få smöret kan man säga, "- Kan du ge mig hästkuk-smöret"? Vad hästkuken har med saken att göra vet jag inte, men det verkar ligga magyarerna varmt om hjärtat det här med kukar överhuvudtaget. Ofta är det "pappas lem" som ska in någonstans om man tex. tappat en skruvmejsel eller så.)

Mannen och jag brukar gnälla lite över att vi inte har några arvegods i form av vackra möbler med fin patina från farfarsfar som pryder hemmet. Det är ju inte precis en skänk på 80 kg som man drar med sig i Dacian när man flyr till Sverige...

Min mormor hade som änka gift om sig och dog före sin "nya" man och när han i sin tur fick vandra vidare så tog hans barn från första äktenskapet allt de ville och resten auktionerades ut så min mamma och hennes syskon fick sitta och ropa in sina egna grejer. Min Mamma ropade in ett bläckhorn och en ask, det var allt. Hade jag varit äldre skulle jag naturligtvis följt med och ropat på en och annan möbel, men nu var jag typ 19 och tyckte att kroglivet och ungdomsplatsvikariatet var intressantare.

Men så för ett par dagar sedan kom jag på det här med handdukar, ni vet såna där gamla med namnsigill påbroderat... kanske hade Mamma några såna åtminstone? Jag kände att det skulle vara så kul att ha något från min släkt.

Det visade sig att Mamma hade hela skåpet fullt med jättefina handdukar som Mormor och Mormorsmor Sofia gjort, och en hel del från min morfars syster Hanna. Vi hittade lakan med handknypplade spetsar som är så vackra att ögonen tåras. Det går ju nästan att jämföra med pyramidernas tillkommelse, tänk vad man fått jobba för att få dem klara...

Nåja såna lakan använder man ju inte i dag så de ska klippas och bli till gardinvepor. Och förstår ni: När vi står där i mammas trånga garderob och tittar på de broderade underverken och jag glatt deklarerar att det känns så fint att få använda dessa som bara legat i ett skåp, så kändes det precis som Mormor Ingeborg stod bakom mig. Som om hon i sin rundhultiga kropp med alldeles för högt blodsocker (hon hade typ 2 diabetes, men mandelkubb till kaffet var trots det obligatoriskt) stod och nöjt klappade mig på axeln. Alla dessa timmar hon och hennes mamma i sin tur, suttit med brodyrnålen och stuckit sig i fingrarna....... Äntligen används de!