Med ett jobb som församlingsassistent ska man ju förstås älska att prata om Jesus och Gud med de små barnen. Det gör inte jag. Jag får ont i magen när jag t ex. varje år ska stå framför en skolklass med förpubertala elvaåringar och berätta om Jesus sista dagar på jorden (som jag redan i mitt huvud bestämt de tycker är struntprat och trams).

Nu har jag med hjälp av två kollegor dragit runt på kommunens elvaåringar på påskvandring i två dagar....... De har fått käka sockerärtor och tacobröd, druckit vindruvsjuice, lyssnat på om hur Petrus högg av ett öra (inte på sig själv, det var Van Gogh), klättrat i kyrktornet och sjungit. Allt som man bör på en påskvandring.

Ingen som fnittrade, viskade, fnös eller larvade sig. Alla lyssnade och tog åt sig av vad vi hade att berätta. Vad man än tycker om det hela så är det ju bra att veta varför vi firar påsk, det är vår kultur, vår religion. Det finns en anledning till att vi har påsklov, 2000 år efter att han dog på korset, oavsett om han var Guds son eller bara en galen lurendrejare.



Getsemaneträdgård, det ser väl alla!?!