Många klagar över att deras män inte hjälper till hemma, eller åtminstone att de inte ser vad som behövs göras.

Jag har ett motsatt "problem". Min man är helt insnöad på att torka bordet länge och noga, att omorganisera det jag lagt in disken, eller att torka all ren disk med luddig handduk så den blir dammig istället. Han skulle hellre dö än att ställa in en halvblöt tallrik i skåpet.

Men det stora problemet är tvätten. Det började med att jag inte ville gå ner i tvättstugan i onödan efter att jag blivit klappad på armen av ett spöke när jag solade solarium där. (Jo då, det tricket funkade faktiskt och har gjort så i tre år nu.) Således fick han börja tvätta, och efter att jag lärt honom att man inte kan trycka in två par leriga termobyxor ihop med vita lakan så har det gått jättebra.

Vad jag vill komma till är att han börjar spåra ur. Det är som om han på allvar verkligen ska slå tvätthögen, det får inte finnas något kvar i källaren. Jag vet inte hur många gånger han nämner ordet "tvätt" i veckan. Ibland kommer han upp med den blåa Ikeakassen fylld av ren tvätt, pustandes som en idrottsman som precis kommit i mål. -"Pust, nu är det bara en kulörtvätt kvar! Puhhh"!

Den meningen innebär inte "titta hur effektiv jag är" som man lätt kan tro, utan den är till för att varna oss för att skita ner våra kläder. Eller för mig att förstå att det inte är läge att byta i allas sängar just nu. Han märker direkt om jag bytt tröja på Agaton utan att den varit tokskitig. En liten såsfläck är minsann inte skäl nog till att föräras en plats i smutshögen!

Han har på senare tid också börjat hänga längre stunder framför tvättmedelshyllan på Citygross. Där botaniserar han bland märkena. När Vanish kom på marknaden i sin chockrosa förpackning var hans lycka total. Äntligen en vän som förstod honom i hans kamp.

Jag har börjat smyga ner tvätt utan att passera tvättkorgen i badrummet i hopp om att han inte märker något. Men säg inget till honom. Lova.