Jag är 22 år. Har haft anorexi och depressionen från helvetet för bara ett år sedan ungefär. De senaste två åren har varit helt galna, fruktansvärda och inte alls som jag trott att livet skulle bli efter studenten. Livet visade sig vara tuffare än vad jag någonsin drömt om, jag har blivit så sviken, sårad och utnyttjad att jag flera gånger försökt ta slut på allt.

Jag och min kille har varit ett par i 1 år och tre månader. Han är det första trygga och stabila jag haft i mitt liv, någonsin. Efter bara en vecka från vårt första möte är vi sambo. Efter 6 månader blir jag gravid. Såklart blir ingen i familjen särskilt överlycklig när jag meddelar att jag är gravid. HUR ska det här gå?!? Linda som just varit så skör, så labil, så..... rörig?

Vi åker in till BB för jag har återigen en blödning vilket jag haft från och till under hela graviditeten. Jag har gått över två dagar och haft en del värkar, men hur mycket ska det kännas innan man åker in? Vid första undersökningen är jag öppen 3 cm och barnmorskan säger glatt att i kväll eller i natt kommer det nog en bebis. Vi blir förväntansfulla och fnittriga. Det är dags!

Jag får värkstimulerande dropp och vi går ut i skogen bakom Södertäljes sjukhus. Vi tar oss fram på smala stigar bland träden som börjat bli gula. Det är milt och skönt ute. Då och då kommer en värk och jag lutar mig mot Attila och pustar.

Senare på kvällen går vi ut till korvkiosken och köper varsin tunnbrödrulle med räksallad. Jag är så hungrig men kan ändå inte få i mig mer än halva för nu börjar värkarna tillta.

Under natten händer inget och jag öppnar mig inte mer. Dagen därpå tar de hål på hinnan så vattnet går. Då är klockan 15 men Attila måste åka hem en kortis för att sälja vår bil som varit ute på annons. Köparen har åkt ända från Småland och han måste vara hemma och möta upp killen.

Vid 16 börjar det göra riktigt ont, jag får andas in lustgas och äntligen är han tillbaka. Barnmorskan har ringt efter honom eftersom värkarna tätnat. Jag får för mig att jag vill ha en mazarin, men nu får jag inte äta något. Och bra är väl det eftersom jag spyr en del. Envist ropar jag efter mazarin i lustgasmasken iallafall.

Jag tänker att jag faktiskt dör. Det är som att bli överkörd av ett tåg om och om igen. Jag som längtat efter döden så många gånger under de månader när jag mått som värst...Och NU ska jag verkligen dö, nu när det har vänt, när jag hittat världens bästa kille och ska bli mamma....så typiskt!

Timmarna försvinner som i en dimma och jag andas in på tok för mycket lustgas. Min näsa är svart av masken som på den tiden var av svart gummi, idag är de transparenta. Jag ser ut som en sotarlärling på våra kort från BB.

Ett tag är jag inne i en dröm där allt är grönt. Jag är på ett tivoli i en sån där klassisk karusell med hästar. Plötsligt är Attila borta och jag ropar efter honom. Han är inte här! Någon slår mig på kinderna så jag ska vakna till och då står han där och säger att han varit hos mig hela tiden.

Klockan slår över till 12 och det har blivit den 25:e september. Jag har en almanacka med såna blad som man river av för varje dag mittemot sängen. Jag gapar att de måste riva bort 24:an så det blir rätt dag. Det tycker barnmorska är onödigt just nu för det finns annat att "pyssla" med men jag blir argsint och hon lyder.

Jag står på knä och hänger över sängens huvuddel och håller hårt i Attilas händer. Så hårt att kanylen ur handen åker ur och han blir helt nerstänkt av blod. Han ser ut som en slaktare.

Nu är det 12 timmar sedan vattnet gått och värkarna tagit fart men ändå vill barnet inte komma. Sammanlagt har vi varit på BB i 36 timmar. Då och då kvider jag "mazariiiin!"

Plötsligt går hjärtljuden ner och de tvingar ner mig på sidan fast jag absolut inte vill. Någon håller upp mitt ena ben och någon annan trycker på min mage och jag tänker att nu dör jag på riktigt, inte bara så där som man säger i tid och otid.

Det är tyst och koncentrerat i rummet. Och så hör jag ett barnskrik.

Någon är riktigt förbannad.

Någon är Filippa Furman med kolsvart hår och runda kinder.

Filippa som vände upp och ner på hela mitt liv. Det blev meningsfullt.

Grattis älskade Filippa 12 år!