För första gången på över 4 år har jag nu äntligen vågat ta mig till gynekologen.
Det är ju ingens favorit att gå dit, men jag har verkligen jättesvårt för att klättra upp i den där stolen.
Det jobbigaste är när världens starkaste lampa tänds och riktas mitt i Klarabergstunneln så alla vinklar och vrår blir groteskt blottade inför en främmande människa. Jag vill liksom krypa ur mitt skinn och försvinna på samma sätt som när man precis backat in i ett träd med bilen och man vill vara någon annanstans eller vrida tillbaka tiden till strax innan. Men nu har jag iallafall tagit mig hit, duktiga duktiga jag!
När jag sitter där i väntrummet kommer jag på en sak som inte gör saken lättare.
Jag har råkat få på mig Sveriges fånigaste strumpor just idag.
Just idag har jag tydligen valt att klä mina fötter i ett par som är utformade som fingervantar fast för fötterna. I svart och turkost, där tårna liksom bildar hornen på den ko som med rosa mule glatt blickar ut från framsidan av foten.
Man ser ut som en apa i dem och med rumpan bar blir det knappast bättre. Jag funderar på om jag inte skulle dra av mig dem innan han kommer men då kanske han tycker man är äcklig som går barfota? Eller knasig, eftersom det är vinter? Eller så kanske de luktar tåbira? Nej de får sitta kvar. Dessutom är det lite krångligt att lirka ur tårna ur dem, och det vore ännu värre att bli ertappad på bar gärning när man gör det.
Jag ska alltså svänga mig upp i byglarna och placera de här käcka strumporna på var sin sida av gynekologens ansikte. I ögonhöjd. Han kommer i periferiseendet ha två kor som stirrar på honom.
Han som ska gräva heter Sven och "hobbyjobbar" eftersom han egentligen nått upp till pensionsåldern. Det känns ju bra att han gillar sitt jobb så pass tänker jag som tröst.
-"Bra muskler du har här, för jag kommer inte ens in" säger han glatt och håller upp ett skohorn i metall, så att jag riktigt ska se vad det är för mojäng han försöker trycka in. Sedan tar han fram en slags korvtång och vid det här laget ligger jag som en svårt sjuk mentalpatient och trummar med fingrarna mot den pistagegröna vävtapeten för att få hjärnan att tänka på nåt annat.
Sven tjoar av glädje där nere, "det är så fint" enligt honom. Sedan blir det ultraljud där inne i grottan och det gör inte lika ont, till och med jag blir intresserad. Han visar på skärmen hur fina äggledarna är, och livmodern ser ju så bra ut, det är slätt, och de vågor som ska vara där, ja, de är där!
Jag får lite känslan av att om man kunde vara fotomodell i underlivs och inälvsbranchen så skulle han vilja anlita mig till sin modellargentur. Om han hade en.
Avslutningsvis skakar han på den lilla burk där han nu har min cytologprovsodling (skulle ge bra poäng i Alfapet.) och jag får kliva ner.
Han säger inget om mina strumpor tack och lov.
På begäran av Tigerlilja: ett foto!
Men vännen, inte backar väl du in i träd? :-)
Jag får skratt anfall av dina härliga tankar - precis vad jag behövde nu!!
Var där igår.
Fast jag fick inget ultraljud eller hurrarop.
Jag hade velat ha bild. Av strumporna.
Ha ha...ja dör..känner helt igen mig,gillar att det går att sätta
ord på.
Tycker för övrigt att din blogg är mycket underhållande!
Ja snacka om total igenkänning... förutom strumporna då. Fniss ;) Tack för ett underhållande inlägg så här på kvällskvisten.
Jag frustar av skratt och torkar tårarna, uuuuuuuunderbar beskrivning av gynbesök! Och jag inser varför jag "glömt" efterkontrollen i snart ett år efter senaste barnet... Hatar stolen och lampan! Kram
Helt underbara strumpor! Om jag vore gynekolog skulle jag önska att alla hade såna. Det skulle nog pigga upp livet betydligt. Jag vet en g som med en suck sa - 'äh, di ser liedanna ut allihop'.
Haha! Åh, vad jag känner igen mig i våndan över att gå dit men vad skönt det är när det är över. I och för sig är tandläkare min skräck men gynbesök kommer som god tvåa.