Igår kom anmälningsblanketterna till förskoleklass för Agaton.

Min lilla bebis, mitt sistfödda lilla barn som fortfarande gillar att ligga raklång på mig när vi tittar på TV. Som fortfarande med fördel stoppar tummen i munnen -fast i smyg- eftersom han inte får.

Min lilla älskling som inte kan säga "R" och som sedan han lärde sig prata inte är tyst mer än när han sover.

Det är meningen att han ska gå i förskoleklass, med ryggsäck. Det är bilden av hur han kommer kliva på BUSSEN och åka iväg som är "värst". Framförallt ryggsäcken. Det blir så konkret med ryggsäck och buss. Min lilla lilla unge.

Samtidigt som min yngsta växer ur dagis, upptäcker jag ett grovt strå precis under hakspetsen och mitt första gråa hår i tinningen (jag ryckte ur det fort som fanken, men tänkte ändå spara det så jag la det på en strumpa som Mannen tog på sig så nu är det borta.) Jag har också ett svart (!) hårstrå ca 1 cm söder om naveln. En begynnande raggarsträng kanske?

Håller jag på att förvandlas till Richard Geere eller vad?

Förstår känslan...man överlever det också. Ja att ungar växer upp alltså.

Hur det förhåller sig med överlevnaden vid förvandling till Gere har jag ingen uppfattning om men du lär tjäna dig en hacka på att vara hans kopia.

sv: för att vara ärlig (och dessutom göra dej en gnutta besviken), så känns det som att jag aldrig hört det ordet ens... men jag såg i alla fall premiären, på den där fina dagen (;

sv: ja det är fan coolt! men du, jag tycker nästan du borde kontakta lite personer som känner personer, och få med (inte bara låten "askan blablabla") utan också han själv på konfirmationen. förstå vad fint, med värsta ungdomskören + han. heh, nu kanske jag är lite euforisk!