Jag måste ha musik i öronen när jag springer. Det är den som drar mig runt på nåt vis.

När det är extra tungt bläddrar jag fram den här låten.

 

 

 

Jag visualiserar mig själv springandes i filmen. Det spöregnar och mascaran rinner men jag är ändå skitsnygg. Jag gråter också , fast inte fulgråt utan bara lite diskreta tårar. Min gråa träningströja a'la agent är mörk av svett men bara på bröstet, inga sunkiga lökringar under armarna förstås. Jag är Hamiltons kollega fast vi har också inlett ett förhållande. Men Hamilton och jag har problem för jag är mitt i ett uppdrag som är så hemligstämplat att inte ens han får veta något. Och han tror att jag är otrogen eller så eftersom jag är så hemlighetsfull. Jag springer genom en hinderbana i ett rasande tempo och fortsätter på en skogsstig. Ibland smäller det av en explosion bakom mig för någon dumming från typ PKR försöker mörda mig där i skogen.Det är vemodigt och grått och jag är väldigt sammanbiten (fast fortfarande skitsnygg och inte ett dugg mörkröd i ansiktet.)

 

I slutet av stigen står Hamilton och väntar på mig och så slutar det såklart lyckligt.

 

Det är under det här tillfället det känns extra pinsamt när en bil kör förbi mig och jag sprätter till som ett neurotiskt rådjur för att jag blir rädd. Det känns som bilföraren sett igenom mina filmfantasier. Men jag viftar lite extra på armarna då som om jag liksom värmer upp medan jag springer för att släta över.