Julen var lugn och skön. Barnen lekte hela kvällen med sina grejer till skillnad från andra år när de bara hinner öppna för att sedan gå och lägga sig. Vi hade verkligen rationaliserat bort allt onödigt småskit de brukar få. Bra så.

Juldagen var ljuvlig. Vi byggde lego med ungarna och åt upp resterna av julmaten.

Den 27e åkte vi upp till svärföräldrarna för att fira lite med dem också. Dagen därpå slog influensan till och jag blev träffad såklart. Hög feber och ont i varenda kroppsdel, så där ont att man knorrar vid minsta rörelse fast man inte vill, det är som ett ofrivilligt tics. (Apropå tics, har ni hört hur prins Daniel "brummar" vid sitt bröllopstal medan alla applåderade eller skrattade? Det hörs tydligt i mikrofonen.... Jättefestligt, särskilt som min mamma brummar likadant.) 

Vi åkte hem den 29e och nu såg jag dessutom ut som en kalkon kring halsen med vita prickar inuti. Halsfluss tänkte jag och inledde en lång debatt på facebook kring huruvuda jag skulle gå till doktorn eller ej. Jag ville ju helst slippa pinne-i-halsen-provet, men jag blev överröstad.

Tidig morgon vaknar jag av att jag svettats ner sängen så pass att det går att vrida ur sängkläderna. Jag har yrat och snurrat runt och jag bara måste plocka i mig mer febernedsättande. Jag går ner till köket och kommer på att de säkert kommer fråga hur mycket feber jag haft de här dagarna. Jag har inte tagit tempen och tänker att det är bäst att göra det så jag kan svara dem på vårdcentralen.

Hittar bara en stjärttermometer och har inte ork att leta vidare efter en annan. Benen skakar och jag känner mig döende. Hittar ingen salva heller....Bestämmer mig för att trycka in termometern ändå och det gör bokstavligen skitont. Trycker på den lilla knappen där bak för att starta temptagningen och lägger kinden mot den kalla bordskivan på köksön. Jag ser troligen ut som ett vinkeljärn där jag står med blossande kinder.

Tiden sniglar sig fram. Jag vill bara gå till sängen igen. Ska den inte börja pipa snart?!? Så här lång tid brukar det inte ta när vi kör tempen på ungarna?!?

Efter en stund börjar jag tvivla på om jag verkligen tryckt på knappen ordentligt. Jag backar intill ugnsluckan för att kunna se de digitala siffrorna på termometern. Kanske de speglas där tänker jag.

Jag ser inget.... backar ännu närmare så termometern slår emot luckan..... Den obeskrivliga smärtan från häcken upp genom ryggen ilar. Jag tror jag ser stjärnor framför ögonen som dansar. Men jag är glad att ingen ser mig. (Det är därför jag i detalj bloggar om det, smart va?)

Självklart får jag doktorn som tapetserat sitt rum med Elvis och kattungar. Och jag kan säga så här: han ger dig inte utrymme för några fobier eller ryckningar vid provtagning.

-"Men jag klarar inte det här, jag sparkas och kräks och....jag viftar med händerna"! försöker jag. "Förra gången fick sköterskan ge upp för jag var helt vild. SNÄLLA kan du inte bara titta"?
-"Det gäller bara att vara förberedd och planera det hela". Han svarar kort precis som Terminator skulle gjort.

Sedan rullar han fram sin stol så nära att jag bara inte kan vifta. Jag är för rädd helt enkelt. Men lite kan jag minsann röra på huvudet och så börjar jag hulka. Då rullar han bak stolen och blänger på mig. -"Nu gör vi om det här och du öppnar bara munnen till 75%". Vad fan, jag som inte ens kan räkna procent..... men det måste betyda att jag inte ska öppna så stort antar jag, för 100 det måste ju vara allt jag kan.... och jag vågar inte misslyckas igen.

Han kör in sin enorma tops och tittar triumferande på den, som om det vore en skatt han hittat. Jag börjar gråta som en liten unge.

Ja halsfluss var det iallafall. Så nu äter jag en penicillinkur anpassad för hästar: 3 jättetabletter om dagen i 10 dagar. Får jag inte svamp i skrevet av den dosen så är det ett mirakel.