Jag har något jag behöver berätta. Ni vet när man går och bär på en grej som tynger och som tar onödigt med plats i hjärta, hjärna och mage.

Jag gjorde en grej i måndags som jag skäms jättemycket för. Det hade varit föga häpnadsväckande om saken jag gjorde var utförd av en snorunge med sydstatarflagga över sängen och som typ avgudar Jean Claude Van Damme. Men att jag gjorde som jag gjorde, det tror jag även var oväntat för er. 

 

Vi har ett gäng kråkor som brukar konferera utanför vårt sovrumsfönster varje morgon vid sju och de för ett himla liv, men inte nog med det, de hackar även sönder putsen på huset. Så vi lånade svärfars luftgevär. En kråka skulle avrättas, hängas upp och således skrämma bort de andra. Bra så.

På baksidan av huset har vi hängt upp fågelmat i trädet och där träffas de allihop, blåmesarna, gråsparvarna, hackspettarna, pilfinkarna och kråkorna. (Jag kan ha glömt några arter, men de läser inte bloggen så jag tror inte de blir sura.) Mannen hade öppnat köksfönstret som vetter åt trädet och laddat luftgeväret. När första bästa kråka landat vid fågelmaten skulle den döden dö.

 

Jag tycker det börjar bli kallt i köket och tar upp geväret, ställer mig i fönstret och väntar. Ingen kråka, och jag som fryser så. Jag kikar in i siktet bara för skojs skull och ser en gråsparv på en gren. Han ser trivsamt mullig ut. Han är mitt i siktet, jag har liksom krysset på hans bröst. Gud vilken bra sikt jag har. Vad klart jag ser! 

Tänk om man skulle trycka av? Ibland tänker man ju skitdumma tankar men oftast försvinner de fort. Ja usch vad elakt.

 

Jag blir så sugen på att skjuta. Kan inte nån himla kråka komma snart?!? Huuu så kallt det är i köket nu. Ingen kråka. Men i trädet sitter gråsparven kvar, och han har lite kompisar där med. Jag kikar in i siktet igen. Tänk om man bara kunde trycka av? Den skulle bli rädd och flyga iväg, men vad gör väl det? Runar kunde ju? Jag vill bara stänga fönstret och fortsätta baka bröd nu. Förresten är det inte bra om det drar kring en jäsande deg har jag hört. Gråsparven mitt i siktet. Jag trycker av. Pang.

Ett skott. På en sekund förändrar sig det gemytliga fågelträdet till något helt annat. Fyra döda gråsparvar.

De måste ha suttit precis bakom varandra. Blod på snön. Jag tror inte mina ögon. Med ett skott har jag släckt livet på fyra levande varelser.

 

 

Jag tar snabbt på mig stövlarna och springer ut till trädet. Ser massakern efter mitt dåd. Jag börjar hysteri-gråta och grips av panik. VEM är jag? HUR kan JAG göra något sånt här? JAG: en kyrkans kvinna som bubblar om hur snäll Jesus var? Jag känner mig som en amerikansk skolmördare. En gråsparv rör sig i en blodfläck och jag gallskriker efter mannen som står och tittar på sin fru som lekt Rambo. Han avslutar livet för den skadade fågeln och plockar upp mina offer i en plastkasse. Jag skäms så förfärligt över vad jag gjort och tackar Gud för att inte barnen sett mig. Fast på övervåningen i ett av fönstrena står en av döttrarna med sin kompis och ser ut över förödelsen. Och i köksfönstret står ytterligare en dotter. De tittar allihop på den hysteriska fågelmörderskan som storgråter i sina rosa Hunterstövlar. Hunter var det ja.

Min pappa ligger tvångsinlagd mot hans starka vilja på US i Linköping och väntar på en bypass. Vi brukar skoja om att det är lättare att hoppa över honom än att gå runt honom. Han är och har alltid varit min stora idol, trots att han egentligen inte gjort sig förtjänt av det, konflikträdd som han varit under min uppväxt. Han har ett humör som en bålgeting på crack när han inte har sitt socker i balans (vilket han aldrig har eftersom hans första måltid brukar vara kl.23.00 på natten vilket är "sisådär" för en typ 2 diabetiker. Fast diabetes, DET har han inte alls enligt honom själv. (Att han har fått en blodsockermätare att använda är för att sjukvården inte vet vad de sysslar med.) Och hans tokhöga blodtryck är bara högt när hans sambo är hysterisk och tjatar, inte annars enligt honom. Nej, han är frisk.

Ja förutom nu, när han då är TVÅNGSINLAGD i ett fängelse som han själv kallar det. Han är så envis och korkad när det kommer till de här hälsobitarna att man bara skulle vilja skalla honom i ren ilska. (En omöjlighet då hans huvud är hårt som på en tjur.)

Och å andra sidan....... så är han en av de mest intelligenta människor jag känner (om man bortser från hans förlegade kvinnosyn och hans rasistiska ådra.) Det verkar inte finnas något vetenskapligt han inte förstår sig på.

 

Han är den enda människa jag känner som inte blir svindlande yr av tanken på att rymden aldrig tar slut. "-Varför skulle den göra det, tror du att det står en uppbyggd tegelmur i rymden rättsom det är va?" brukar han säga. Han kan räkna jättesvåra mattetal, berätta om inlandsisen, Magnus Ladulås, däcktryck, flygplansmotorer och hur reflexer rent tekniskt funkar. Han kan till ock med spela Für Elise på piano och halva Månskenssonaten med sina nariga chorizotjocka fingrar. Han kan klippa naglar jättebra på nyfödda bebisar och klor på Bengan. Han kan laga god och invecklad mat som tar evigheter ur den tyska tidningen Feinsmecker. (Då får man ta med sig lite snacks medan man väntar för middagen kan bli väldigt sen.) Han kan göra gudomlig Creme Brulé och smälta sockret med gasolbrännare som ingen annan. Han vet allt och lite till om världens alla viner och om urverk. Han kan prata flytande ungerska, tyska, franska, engelska och italienska. Det mesta har han lärt sig själv genom att läsa utländska tidningar -på toaletten. Han har också på senare år lärt sig visa kärlek och känslor på ett förbehållslöst sätt. (Så som det ska vara.) Det är inte lätt om man inte själv fått det genom modersmjölken, och det fick han sannerligen inte. Han kan nästan allt min pappa, förutom att få ut en enda ren ton ur en trumpet. Och hålla i pengar. Men sen kan han nästan allt. 

Nu ligger han där, säkerligen sur, irriterad och ångestfylld över att behöva vänta.... vara beroende. Han är nog väldigt rädd för att något ska gå fel.

Precis som jag. Jag är vettskrämd. Så där så mina fingrar är iskalla fast jag sköljer dem i varmt vatten. Jag sköljer och sköljer men de fortsätter att isa. Man älskar ju honom så mycket.

Jag måste ha musik i öronen när jag springer. Det är den som drar mig runt på nåt vis.

När det är extra tungt bläddrar jag fram den här låten.

 

 

 

Jag visualiserar mig själv springandes i filmen. Det spöregnar och mascaran rinner men jag är ändå skitsnygg. Jag gråter också , fast inte fulgråt utan bara lite diskreta tårar. Min gråa träningströja a'la agent är mörk av svett men bara på bröstet, inga sunkiga lökringar under armarna förstås. Jag är Hamiltons kollega fast vi har också inlett ett förhållande. Men Hamilton och jag har problem för jag är mitt i ett uppdrag som är så hemligstämplat att inte ens han får veta något. Och han tror att jag är otrogen eller så eftersom jag är så hemlighetsfull. Jag springer genom en hinderbana i ett rasande tempo och fortsätter på en skogsstig. Ibland smäller det av en explosion bakom mig för någon dumming från typ PKR försöker mörda mig där i skogen.Det är vemodigt och grått och jag är väldigt sammanbiten (fast fortfarande skitsnygg och inte ett dugg mörkröd i ansiktet.)

 

I slutet av stigen står Hamilton och väntar på mig och så slutar det såklart lyckligt.

 

Det är under det här tillfället det känns extra pinsamt när en bil kör förbi mig och jag sprätter till som ett neurotiskt rådjur för att jag blir rädd. Det känns som bilföraren sett igenom mina filmfantasier. Men jag viftar lite extra på armarna då som om jag liksom värmer upp medan jag springer för att släta över.  

 

I söndags hade vi inskrivning för våra konfirmander. 34 nykammade (nåja) 98-or hade anmält sig och jag tror de och deras föräldrar gillade det här lika mycket som jag. Collberg och Frössling gjorde det så bra. (Jag borde ha spelat in deras "The river" av Springsteen men då var jag så rörd att jag glömde bort det.)

Jag vet inte... men alltså ... jag känner ibland att jag saknar att sätta ord på mina tankar. Kanske jag börjar blogga igen. Det har gått 6 månader sedan sist jag skrev. Jag var ju så inne i mitt springande och ville absolut inte att bloggen skulle bli en tjatig träningsdagbok. Fortfarande springer jag och älskar det. Det har blivit ett gift, men ett bra gift. Jag har gått ner 10 kg och trivs mycket bättre med mig själv. (Nu var jag inte överviktig innan direkt, inte så folk vände sig om och stirrade, men jag vantrivdes.) Jag har fått så muskliga och fina ben att jag kan sitta och beundra dem långa stunder. Tills jag kommer på mig själv. Min inre röst säger att jag kommer drunkna i min egen spegelbild som han den där grekiska killen gjorde. Narcissus. Men jag tänker att det kan ju vara bra att gilla något hos sig själv. Som tex. ens ben.

 

 

 

Det sista jag vill utsätta er för är trista rapporter om hur duktig jag varit på löpbandet som jag numera lägger en stor del av min fritid på. Därför bloggar jag inte längre.

Tänk att man som 36-åring fortfarande kan hitta en ny sida hos sig själv som man inte trodde fanns.

Jag VAR ju den där bruden som stolt deklarerade att jag hellre låg på soffan med en chipspåse i famnen och en cigg i mungipan. Nu har jag upptäckt att jag också är den som älskar att springa och som njuter av att orka mer och mer för varje dag. Att hela jag blivit fastare på köpet är bara en bonus.

Vi får se om jag återkommer, men tillsvidare tar jag mig en lång bloggpaus. Tack alla ni som läst och kommenterat sedan 2007.

Min lilla bebis, mitt sistfödda lilla barn som fortfarande gillar att ligga raklång på mig när vi tittar på TV. Som fortfarande med fördel stoppar tummen i munnen -fast i smyg- eftersom han inte får.

Min lilla älskling som inte kan säga "R" och som sedan han lärde sig prata inte är tyst mer än när han sover.

Det är meningen att han ska gå i förskoleklass, med ryggsäck. Det är bilden av hur han kommer kliva på BUSSEN och åka iväg som är "värst". Framförallt ryggsäcken. Det blir så konkret med ryggsäck och buss. Min lilla lilla unge.

Samtidigt som min yngsta växer ur dagis, upptäcker jag ett grovt strå precis under hakspetsen och mitt första gråa hår i tinningen (jag ryckte ur det fort som fanken, men tänkte ändå spara det så jag la det på en strumpa som Mannen tog på sig så nu är det borta.) Jag har också ett svart (!) hårstrå ca 1 cm söder om naveln. En begynnande raggarsträng kanske?

Håller jag på att förvandlas till Richard Geere eller vad?

när jag äter revbenspjäll?

Jo det här:

Ötzi.

Jag ska inte berätta vad jag tänker på när jag äter gravad lax.

Annorlunda juldekoration på dörren i år.

Jag fick en släng av "Ernst" och klädde lampan i granris.

Här vid spisen, där det gamla röret med varmvatten går upp, sitter alltid grisen. Vi tar oss en närmare titt:

Den fick Mannen av mig som julklapp 1998. Den kostade 5 kr och det var vad jag hade råd med det året.

Vi hade precis fått Filippa och bodde i en lägenhet ansluten till hans föräldrars hus. Varenda slant vi tjänade åkte in på ett sparkonto för att vi skulle kunna flytta till något eget.

Jag var 22 år och hade inget fast jobb med resultatet att jag fick 60kr/dag i föräldrapeng. Runt 1200 kr i månaden blev det ungefär. Vi hade sagt att vi inte skulle köpa något till varandra, men när jag såg den lilla grisen av cernitlera tänkte jag att den kunde han åtminstone få.

Sedan har den där lilla nassen fått hänga med i alla våra flyttar genom åren och han sitter där och påminner mig om hur knapert det en gång var i plånboken. Han får mig att tänka till i all julrush...

När han till slut blivit frisk och kommit tillbaka till sin klass sa han: -Nu vet jag iallafall att Gud inte finns.

-Hur vet du det? frågade eleverna.

-Jo när jag var nära att dö fanns det bara mörker och inget ljus som folk snackat om.

Tänk att det i dagens skola är tillåtet att avfärda Gud inför sina elever, men inte att tala gott om "honom".