Här tänkte jag skriva nåt smart om hur jag tycker att homosexuella skall kunna ingå äktenskap i kyrkan på samma sätt som heterosexuella. Vår biskop Martin Lind sa det så jäkla bra i dag, det är klart att de ska! Och de som tycker att det är fel för att det står så i Bibeln bör tänka på att Paulus och grabbarna som skrev texterna inte såg de homosexuella som vill lova varandra evig kärlek inför Gud. Kärleken går före allt. Tjusigt sagt.
För att inte chocka er allt för mycket med mitt politiskt korrekta inlägg tänkte jag avsluta med ett modetips.


En barnslig strumpa i vintagestil köpt på Willys i Södertälje 2002.

När jag sitter framför datorn på jobbet kan jag bakom skärmen se polishuset. Nu har de två stiliga poliserna parkerat bilen och jag tror att den ena precis stoppade in en sån där ingefärabit under läppen eftersom han slutat snusa.
Jag förstår inte varför de inte kör lite fyspass i bar överkropp här utanför, det finns ju så mycket asfalt de kunde träna på? Men nej, de spelar väl innebandy i Lysingskolans jumpasal när det är dags att röra på sig. Fattas bara att de har sockiplast samtidigt för att det inte ska bli svarta streck på golvet. Suck.
Kaffe rå'.

Jag stiger in på frisörsalongen.
Den unge syrianen (?) frågar hur jag vill ha det.
-Ta bara lite i topparna.
-Inte som sist då?! (Förra gången tog han säkert två decimeter, fast jag var med på det så jag ska inte klaga.)
-Nej, Mannen vill ju att jag ska ha långt, så bara topparna tack.
Han börjar i vanlig ordning slita i håret med borsten som om han ryktade en häst. Plötsligt kommer vi in på hur olika vi svenskar och syrianer(?) är med det här att umgås. Han berättar att han träffar morbröder, fastrar, syskon, farbröder, kusiner, ja, you name it, alla, typ varje dag. Jag förklarar att i vårt land har vi ett talesätt: "törsten är svår men släkten är värst". Det förstod han inte alls. Han säger att vi svenskar lever ensamma och det är inte klokt. Jag flikar försiktigt in att det är skönt att inte behöva träffa sina mostrar och sånt. Att man har det bra som det är. Han skakar på huvudet. Jag hör saxen klippa ivrigt och hetsigt, som om jag ska få lida för att vi svenskar är konstiga. Han har tagit av mig glasögonen så jag ser inte ett skit, endast konturerna av honom och mitt stora tält som jag sitter i. Kammen krafsar hårt mot mina öron, de känns redan röda och uppsvällda av hans hårda behandling. Han fortsätter upprört: -"Jag hade en svensk tjej en gång. Fatta vad sjukt va, hennes morbror dog. Hon bara: han är död, jag bryr mig inte. Jag sa men hallå, det är din morbror, fatta! Sen hennes hund dog, sprang i väg, blev överkörd av en bil. Hon bara grät hela dagen, ville inte gå på fest. Jag bara: hallå, fatta, det är bara en hund som skuttar och skäller. Det är ett djur, fatta."
Saxen klipper och klipper. Bara topparna? Jag börjar ana oråd.

Nu sitter jag här, inget hår kvar, fatta.

Tillägg några dagar senare (efter att chocken och besvikelsen lagt sig):
Vet ni vad han gjorde mer? Varje gång jag hade något att säga i familjebandsdebatten så startade han hårfönen. När han sedan sa något stängde han av den.
Jag svarar på hans kommentar: -"Jo men visst är det så, men vi svenskar".... Bschhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh... Han startar fönen igen. Så där höll han på, han fick prata men så fort jag ville säga något så:
Bschhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.

Filippa: -Vad är det i öl?
Jag: -Det är kiss.
Filippa: -Vaa?
Jag: -Det är kiss. Du ser ju på burken att det är två bockar?
Filippa: -Ja?
Jag: -De har en behållare där de samlar i hop kisset från bockarna i ladugården (det är bockar som är  framavlade just för kissproduktion) och så blir det öl av det.
Filippa: -Ne-he-ej? Du ljuger bara?!
Jag: -Ne-he-ej. Det är sant!
Filippa: -A, men eller hur.



Ja, ja, jag försökte i allafall. Vad gör man inte för att hon ska hålla sig i från öl och sånt?

Det är tidig morgon, klockan måste vara omkring tjugo över fem.
Jag sover.
Drömmer.
Drömmer om att jag är med hela familjen i en liten stad. Det är en liten stad med en stor väg som går rätt genom den. Vi springer runt och gömmer oss på olika ställen, för vi och alla andra i staden jagas av björnar. Stora köttätande Grizzlys typ.
Det är en triumf varje gång jag märker att vi klarar oss undan, drömmen är mer spännande än läskig. Barnen är inte skräckslagna utan tycker också att det mest är nervkittlande.
Jag hör Mannens väckarklocka i bakgrunden, det är dags för honom att gå upp till jobbet. Jag fortsätter drömma om staden med björnarna. Känner hans hand på min höft ovanpå täcket, han vill väl säga hejdå på ett försiktigt vis utan att väcka mig.
Men jag känner det och blir störd i min flykt från björnarna. Fan, väck mig inte, jag är mitt inne i den häftigaste drömmen nu! tänker jag.
Således styr jag en vild galen björn mot Mannen och han blir uppäten.  Inte med blod, knastrande ben eller dramatik, utan allt går snabbt och smärtfritt kan man säga.  Så, nu är han borta och jag kan fortsätta drömmen, Finemang! Fast jag minns inte om det blev någon fortsättning, men jag somnade om i allafall.
Tycker ni att jag var lite hård mot honom? Det kanske inte hör till vanligheterna att man osentimentalt låter sin man bli uppäten av en björn, men jag blev faktiskt störd när han tog på mig!